Pisaundersökningens senaste resultat visar att svenska elever tappar stort när det gäller kunskaper i läsförståelse och i matematik. Pisachefens budskap är tydligt: Det behövs mer disciplin och engagemang i svenska klassrum.
Han konstaterar att en majoritet av eleverna säger att de inte lyssnar på vad lärarna säger. De är oengagerade och det är oväsen och oordning i klassrummen samt att många elever blir distraherade av sina mobiler. Pisachefen påstår att det saknas ett produktivt klassrumsklimat, starka band mellan lärare och elever som vägleder och peppar.
Hur kunde det hända? Jag vet att det är förmätet att jag som pensionerad lärare, jag slutade som lärare för nio år sedan, ska komma med åsikter. Jag arbetade 38 år som lärare på Hertsöskolans högstadium. Vi lärare på skolan använde olika undervisningsmetoder, en del låg i framkant när det gällde den tekniska utvecklingen med datorer och så vidare, medan andra, som jag, använde en vanlig traditionell katederundervisning.
Men det som var gemensamt för oss alla var att vi insåg att det var läraren som var ledaren i klassrummet. Där lärarna styrde undervisningen, men framför allt såg alla elever och skapade relationer.
Jag och flera av mina kollegor tog emot många lärarstudenter under deras praktik och vi upplevde de sista åren att studenterna inte riktig var van med att undervisa på detta sätt eftersom de fått andra besked från lärarhögskolan i Luleå.
Ansvaret för den bedrövliga utvecklingen ligger på många olika nivåer. Politikerna måste ge mera resurser till skolorna och ge klara direktiv hur mobiler ska användas, det är inte den enskilda läraren som ska fatta beslut om mobiler och all onödig dokumentation måste begränsas.
Rektorerna måste vara ute mera i verksamheten och besöka lektioner samt att de ansvariga på lärarutbildningen också måste besöka och se verkligheten i skolorna. Föräldrarna ska stötta sina barn, men inte påverka undervisningen. Lärarna måste också inse att de är ledarna i klassrummet som ska styra undervisningen.