Läste för någon tid sedan om att gamla människor får i sig för lite näring och därför blir magra. Lösningen på problemet ansågs vara en anställning av en ny dietist.
Själv är jag några år över 80, alltså född i en tid då salt och peppar var de enda kryddorna. Grönsaker förekom sällan och under vinterhalvåret aldrig.
Problemet är att man komponerat måltider som säkert är näringsrika om man äter upp dem, men många moderna främmande kryddor gör att gamla människor inte kan med smaken.
För någon tid sedan var jag några dagar på sjukhuset i Umeå för en ögonoperation. Maten som serverades var säkert näringsrik, sköterskan värmde en portion i mikron, höll den över tallriken och drog av botten så att portionen hamnade på tallriken.
Samtliga kötträtter var översållade med små gröna kryddflingor och doften som steg upp från tallriken fick mitt luktsinne att associera till 1940-talets gröna Palmolivetvål.
En stenhård broccoli och några lika hårda morotsbitar ingick i portionen. En gammal mager rullstolsburen kvinna åt i samma matsal. Hon smakade försiktigt på maten, lade sedan ifrån sig gaffeln och hela portionen med all sin näringsrikedom hamnade i soporna.
En typisk sak för gamla människor som börjar bli dementa är att man språkmässigt och smakmässigt återgår till sin barn- och ungdomstid. Då förkom inga kryddor från världens alla hörn.
Lösningen på problemet är att servera enkel mat som man åt på 1940-talet. Ska man servera grönsaker ska de vara färska, morötter ska serveras rårivna eller stuvade.
Ugnsstekta rotsaker är sällan någon höjdare för gamla människor. Om man ska anställa en ny dietist, bör denna vara över 80 år och känna till vilka smaker gamla människor vill ha.