Svensk miljöpolitik har allt för länge styrts av Miljöpartiet. Det har fått till följd att regeringen i en ständigt pågående process kunnat införa skatter, avgifter, bidrag och subventioner som motiverats av strävan att nå de miljömål som riksdagen beslutat. Oftast utan mätbar klimatpåverkan.
Mp:s strategi är att Sverige ska gå före alla andra länder att nå utsläppsmålet, Sverige CO2-neutralt 2045. Då kan, enligt Mp, hela världen ta lärdom av Sverige och minska sina utsläpp och därmed är planeten räddad. Detta är bottenlöst naivt.
I stort sett all klimatdebatt och alla miljöaktiviteter baseras på politisk ideologi, tyckande och frånvaro av fakta. Sverige har ingen egen atmosfär, ett CO2-utsläpp har samma påverkan på den globala miljön oavsett var i världen det sker. Totalt utsläpp i världen av CO2 var cirka 40 000 miljoner ton år 2019, Sverige släppte ut cirka 50 miljoner ton (något avrundade siffror). Det blir 39 950 miljoner ton kvar att bekämpa. Vilken betydelse för globala uppvärmningen har då ett nollutsläpp i Sverige? Uppenbart ingen som helst. Miljöminister Bolund (Mp) kommenterar regeringens ineffektiva klimatarbete med ”Man räddar inte planeten på en mandatperiod”. Bäst för klimatet vore att Mp just nu upplever sin sista mandatperiod i Sveriges riksdag.
Statens intäkter från energi- och koldioxidskatter under senaste tio åren har varit totalt cirka 600 miljarder kronor, för 2020 är budgeten 70 miljarder(plus moms). Under senaste tioårsperioden har vi lyckats reducera utsläppen inom landet med cirka 12 miljoner ton. Om det finns en koppling mellan skatter och resultat är förhållandet enkelt uttryckt 50 miljarder kronor för varje miljon ton CO2. Detta är inte hållbart!
Vi ska givetvis fortsätta med miljöarbete och teknikutveckling i Sverige, men om regeringen verkligen vill påverka det globala klimatet måste den lyfta blicken ovanför Mp:s sandlåda. Åter igen, Sverige har ingen egen atmosfär viket många tycks tro. Ett bidrag på en miljon ton per år sedan 1990 till den globala förbättringen är ett skamligt dåligt resultat av svensk miljöpolitik. Regeringens symbolåtgärder är närmast att betrakta som ett ansvarslöst misslyckande.
Den som verkligen förstår nödvändigheten av att snabbare minska utsläppen av CO2 globalt, inser att nyttjande av koleldade kraftverk planmässigt måste minska och nybyggnad snarast upphöra.
Under den senaste 20-års perioden har det byggts koleldade kraftverk till en sammanlagd effekt på 1400 GW. Varje GW släpper ut ca 5 milj. ton CO2 per år. Alltså en nybyggnation som släpper ut 7000 milj. ton/år. Visserligen har en stor volym kolkraftverk skrotats under samma period, men de nya skulle aldrig ha byggts. Största delen av dessa nya kolkraftverk finns i Asien där Kinesiska banker varit den dominerande finansiären an nybyggnationen. Även i Afrika och Europa har Kina bidragit med förmånliga lån för finansiering kolkraftverk.
Vad ska då Sverige göra? Jo, avveckla kostsamma subventioner och symbolåtgärder som saknar klimatnytta. Sådana har vi gott om i Sverige. Satsa på att hjälpa fattiga kolberoende länder att tillgodose sitt växande elbehov genom utbyggnad av vind- sol- eller kärnkraft. Oavsett vad vi gör i Europa för att ”rädda klimatet” så räcker det inte, om vi inte hjälper Indien, Vietnam, Indonesien eller länder i Afrika med finansiering och bidrag för utveckling och produktion av miljövänlig el.
Ha i minnet, det har byggts kolkraftverk de senaste 20 åren, som släpper ut sammanlagt 7 000 miljoner ton per år. Sverige jobbar i 50 år för att klara ett minskat utsläpp på i snitt 1 miljon ton per år.
VAD HÅLLER VI PÅ MED?