Jag befinner mig på Hyresrättsnöjesparken och åker en berg- och dalbana av känslor. Det började med stor förväntan när jag och min partner bestämde oss för att bli sambo. Sedan glädje när vi hittade en perfekt lägenhet och dessutom hamnade först i kön. Inflyttning och inredning av det nya hemmet har gått som en dans men med tiden har berg- och dalbanan dykt ner i en hel del gropar av ilska och frustration. Dessa gropar är framför allt orsakade av vår hyresvärd, Lulebo. Det finns alltid enskilda rötägg men när det börjar synas ett mönster i olika individers agerande då drar jag öronen åt mig.
Första gropen var när jag skulle lämna in en fullmakt på kontoret. Bad damen bakom kassan att kolla att den var rätt ifylld. Hon läser igenom och börjar sedan himla med ögonen, sucka ljudligt och utbrister ungefär ”att det ska vara så svårt att förstå”. Jag hade tydligen missförstått någon rad och istället för att få hjälp fick jag hånfullhet.
Nästa grop var när jag var i kontakt med Bovärden angående lite renoveringar som vi önskade få gjorda i lägenheten. På hemsidan stod att ansökning får göras från och med det datum som kontraktet är signerat men att några arbeten inte utförs förrän tillträdesdatum. Informationen från bovärden var dock att inga ansökningar över huvud taget behandlas förrän tillträdesdatum och detta har jag fått veta genom formuleringar som ”Ja, nog kan du skicka in men jag kommer ju inte göra nåt åt det” och när jag påpekat att jag utgått från information på hemsidan och att den kanske bör ändras; ”det är ju så här det går till”.
Jag har inget emot att det finns regelverk kring ärendens förfarande men det är ju rimligt att information om detta regelverk för det första finns att tillgå, för det andra att den stämmer och för det tredje ska man inte behöva bli bemött med spydighet när man frågar eller påpekar. Ett halvår efter mitt påpekande om vilseledande information på hemsidan är det fortfarande inte ändrat.
Grop nummer tre har utspelat sig till och från under de månader vi bott i lägenheten.
Det har visat sig finnas problem med rätt allvarliga störningar och påverkan av tryggheten i trapphuset. Frustrationen hos grannarna är stor och man upplever att det inte görs tillräckligt för att motverka störningarna. Hyreslagen styr när det är befogat med disciplinära åtgärder, det ifrågasätter ingen men hyreslagen säger ingenting om hur en hyresvärd generellt ska jobba med trygghet. I mejlkontakt bollas man runt mellan olika personer, ansvaret verkar inte ligga på just någons bord. En person säger en sak och en annan något helt annat. Vem litar man på av dem? Det har också förekommit rena lögner. Det verkar inte finnas i Lulebos medvetande att detta också är faktorer som påverkar känslan av trygghet. Att någon lyssnar på en, tar en på allvar och faktiskt tar ansvar. Kanske mer ansvar än vad som ”åligger en”?
Det verkar inte heller finnas någon kunskap om hur makt och beroende fungerar. I rollen som hyresvärd har Lulebo automatiskt en makt över oss hyresgäster. Det är de som dikterar villkoren för vår boendesituation. Vi betalar (den rätt saftiga) hyran och förväntas tacka för det vi får. När vi inte får det vi betalar för kan vi klaga och eventuellt flytta någon annanstans. Beroendet kommer dock också av oss hyresgästernas socioekonomiska status. Många av oss som bor i hyreslägenhet gör det för att vi inte har ekonomisk möjlighet att bo på annat sätt. Att vi ska behöva utstå behandling som den beskriven ovan är en oerhörd förnedring. Det borde finnas mer professionalism och ryggrad hos ett kommunalt bostadsbolag. Dessutom är det exakt sådant här som ökar de redan djupa klyftorna mellan grupper i samhället. Man måste ju fråga sig är det rimligt att gott och hövligt bemötande ska vara en klassfråga? Lulebo kallar sig själv en ”Klok och framsynt samhällsbyggare”. Är det ett totalt segregerat framtidssamhälle man tänker sig då eller? I en kommun med så stor andel socialdemokrater i fullmäktige är det ändå anmärkningsvärt.
Damen bakom kassan sa jag faktiskt till. Jag fick då en disktrasa som plåster på såren. Den är nu mättad av alla tårar av ilska och förnedring jag behövt gråta. Det ska inte vara en kamp att bo, det är en mänsklig rättighet!