Förra året gick vi till final och åkte tyvärr ut i den sjunde avgörande matchen på hemmaplan, den långa säsongen medförde en ytterligare stark ekonomi, vilket även medförde en generös spelarbudget. Man visste att de spelare som gjort flest poäng skulle lämna oss, och har man då samma höga ambition om att bärga guldet så måste de självfallet ersättas.
Veckorna och månaderna gick under sommar och höst, men ”krutet” på värvarfronten uteblev, som så många tidigare år. Det verkar ibland som att man väntar och väntar, och till sist kanske man väntat för länge?
Tabellen visar att vi harvar i nedre delen under slutspelsstrecket och statistiken visar att vi inte gör så många mål. Då undrar man om man lyckades ersätta Omark, Andreasson och Lepistö? För inte är det väl enstaka utvisningar det beror på.
LHF har idag SHL:s största organisation där vi bland annat har förmånen att avlöna två stycken GM. Då önskar man sig att tiden att ha bra koll på spelarmarknaden ska räcka till. Även ett gott samarbete med övriga klubbar inom länet, som man regelbundet besöker och vet vilka yngre spelare som kan tänkas knacka på dörren till ett A-lag i högsta serien, och förstås ha LHF som första handsval, där är vi tyvärr inte idag.
Föreningen är idag som ett medelstort kommersiellt företag, som ”ägs” av sina medlemmar, men styrs av anställda tjänstemän och chefer. Ett sådant bolag mår bra av tydliga målsättningar och kravställning, där man kontinuerligt tar pulsen på välmåendet och skruvar utifrån läget. Att vara nöjda med att enbart nå slutspel för ett positivt ekonomisk resultat, känns mild sagt magert. Vi är många som längtar att få dra på oss dom vita jeansen en solig vårdag i stadsparken.