Jag växte upp på Björkskatan i Luleå, men det var först efter att jag själv blivit förälder som jag förstod hur fint området är planerat. Barn, cyklister och fotgängare kan ta sig fram utan att någonsin komma i kontakt med motortrafik, detta tack vare ett snillrikt system av cykelvägar och gångtunnlar.
Avstånd mellan parkeringsplatser och bostäder ger områdets barn frihet att utforska sin närmiljö från tidig ålder, och deras föräldrar slipper samtidigt bördan av att ständigt hålla dem under uppsikt.
Dessutom befrias Björkskatans invånare från det buller och de avgaser som närhet till motortrafik innebär.
Att tillåta skotertrafik från hem till skoterled, som Robert Selberg föreslår (Kuriren 22 april), skulle vara ett avgörande avsteg och ett svek mot den överenskommelse som under decennier bevarat Björkskatan som ett attraktivt område. Jag föredrar lugn, tystnad och barnsäkerhet framför lättillgängliga skoterleder.