Nu ska Pajalabornas framtid avgöras. Mark- och miljödomstolen beslutar i dagarna om nuvarande miljötillstånd, och i slutet av januari om nytt miljötillstånd för utökad verksamhet i Kaunisvaaragruvan.
Som journalist har jag känt ett ansvar att i Haparandabladet granska den långdragna processen. Det har väckt frågor, som borde resas av fler än av en gammal murvel på en liten lokaltidning.
Det finns stor anledning att ifrågasätta länsstyrelsen Norrbotten roll och agerande som myndighet med tvärsektionellt ansvar för människors väl och ve. Märk väl, att de granskar miljöansökningar är nödvändigt och bra, men sättet de gör det på är inte bra.
1. Är det verkligen rimligt att miljöenheterna på länsstyrelsen Norrbotten ska besluta och yttra sig i länsstyrelsens namn i frågor med avgörande betydelse för människors liv i en bygd som riskerar att dö. Yttrandet innehåller enbart kritik mot gjorda och planerade miljöinvesteringar. Länsstyrelsen har ett ansvar inte bara för miljö utan också för samhällsutveckling, sysselsättning och ett gott liv för medborgarna. Länsledningen med landshövdingen i spetsen borde naturligtvis stå för yttrandena med ett bredare perspektiv.
2. Är det länsstyrelsens uppgift att ikläda sig rollen som miljöåklagare? Länsstyrelsen bestrider att Kaunis Irons ansökan ska beviljas och yrkar att miljötillstånd ska avvisas eller avslås. Var finns stöd i miljöbalken för den åklagarrollen?
3. Hur kommer det sig att länsstyrelsens miljöenheter inte hittar någonting positivt med Kaunis Irons miljöåtgärder? Ska inte länsstyrelsen som oberoende myndighet ge en balanserad bild? Åtminstone för sin egen trovärdighet. Nu framstår hela yttrandet som en kampanjskrift från aktivister.
Att miljöenheterna vid länsstyrelsen Norrbotten fått makten att besluta sig för hela länsstyrelsens räkning är i enlighet med instruktionen till länsstyrelserna (författning). Norrbotten är ett av tolv län där miljöprövningsfrågor beslutas av miljöenheterna.
Här måste regeringen ingripa och ändra paragraf 14 så att miljöprövningsärenden beslutas av länsledningen och att näringslivsenheten blir delaktig. Det behövs inga utredningar och riksdagsbeslut för det.
Jag har kämpat mig igenom länsstyrelsen yttrande från 2 juli i år skriven på grandios byråkratsvenska. Man kräver att Kaunis Iron ytterligare ska bevisa sina uppgifter i minsta detalj. Själv ägnar sig länsstyrelsen åt svepande formuleringar som ”sannolikt” och ”enligt länsstyrelsens bedömning” med hänvisning till svensk- och EU-lagstiftning.
Ett av få konkreta påståenden är att upp till tio par sädgäss kommer att påverkas av buller och andra störningar. Hur länsstyrelsen fått fram den siffran framgår inte.
Bakom Kaunis Irons ansökan finns utredningar och fältstudier av experter på stora och ansedda miljökonsulter med disputerade forskare. De skulle aldrig riskera sin integritet med ”köpta” utredningar. Kaunis Irons vice vd Åsa Allan är doktor i malmgeologi och styrelseledamoten Per-Erik Lindvall är troligen Sveriges mest erfarna gruvingenjör som fortfarande är aktiv.
På länsstyrelsen dömer egen personal mer eller mindre ut Kaunis Irons ansökan. Några fältstudier har de inte enligt sitt eget yttrande gjort.
Det ger ytterligare ett perspektiv på den här frågan.