Insändare: Lägg skammen där den hör hemma

Efter Erik Gallis serie “Under kniven” har debatterna avlöst varandra. Den senaste i raden av texter jag läst är Elisabeth Rosenbrands, publicerad i Kuriren 22 januari. 

Skribenten inleder med förståelse för att ”kapitalismen och patriarkatet hjärntvättar dig”, och skriver: “att vara påverkad av det är inget att skämmas för”.

Men sedan ändras kursen, och då ska folk likväl skämmas när de “väljer ingrepp framför terapi”. 

Jag undrar först: Är det inte just detta som ÄR att vara påverkad av kapitalistiska krafter? 
Och sedan: Var ska allt detta folk få terapi? I vården verkar det fullt upp, när inte ens den med självmordstankar garanteras en tid.

Rosenbrand menar att normer kan fylla en positiv funktion, och att skam reglerar vårt beteende. Och visst kan skamkänslor vara av godo.

Men, vem är det egentligen som ska skämmas?

I det här landet riktar vi hellre piskan nedåt än uppåt. Flygskam, nikotinskam och nu: fillersskam. Storindustrin pysslar på i fred, medan vi fokuserar på att skicka den egoistiska individen in i skamvrån.

Har detta beteende potential att förändra något? Eller handlar det mest om att vi själva får känna oss lite bättre, lite mer ”woke” än vår dumma granne med sin släta hy och sina Spanienresor?

För vi alla springer ju kapitalets ärenden. Oavsett skönhetsingrepp, att beställa hem mat via ett rosa matbud, eller genom att spela på onlinecasinon. 

Vem är mest egoistisk, vem har syndat mest?
Det är omöjligt att avgöra, och dessutom rätt ointressant. Mer intressant vore att diskutera lösningar.

När det gäller just onlinecasinon, ilsknar vi till på företagens aggressiva spelreklam och profitjakt – och via politiken reglerar vi spelmarknaden. Vi riktar inte vreden mot den som lurats att spela bort sina pengar. 

Jag förstår inte varför vi skulle se annorlunda på skönhetsindustrin.

Ett steg togs förra året, när det blev lag på att botox och fillers bara får utföras av läkare, tandläkare eller sjuksköterskor. Samtidigt blir skönhetskliniker ett allt vanligare inslag, även i mindre städer. Bara i Luleå finns långt över tio ställen att göra fillers på. 

Nog kan man önska att den med minst 180 akademiska poäng inom vårdyrket skulle ägna sig åt något mer samhällsviktigt än en fillersklinik som drar fördel av folks osäkerheter. Men, något säger mig att det inte vore lika lönsamt.

Visst är det frestande lätt att göra sig lustig över den 25-åriga tjejens nya “mördarsnigelläppar”. 

Men det är inte hon som verkligen ska skämmas.