Som ni skriver fanns det flertalet kriterier för att bli upptagen på Unescos världsarvslista 1996. Många bestämmelser kom redan på 1980-talet och antalet skyddsbestämmer ökade i antal under 1990/2000-talen.
I Unescos kriterier för världsarvsstatusen finns bevarandet av kyrkstaden och av ett traditionellt nyttjande. I dag finns tyvärr varken det ena eller det andra kvar i någon större utsträckning.
Det finns säkert flera som inte håller med mig, men om en tiondel av stugorna nyttjas på avsett vis får vi vara glada. Och är det färre än en tredjedel som är i så dåligt skick att det nästintill är enklare att riva stugan får vi andas ut.
Årligen inventerar man stugorna, men i den takt som de renoveras får man börja om med den första när man är klar med den sista. Det finns få incitament att restaurera stugorna och kommunens tandlösa krav hjälper föga.
I min text skriver jag inte att intresset minskar, men att det finns en stor potential för att öka det och få fler att stanna längre i Gammelstad/kyrkbyn.
Visby med sitt världsarv har tagit fram en handlingsplan och strategi för kommande tio år. En eloge till Luleå kommun för parker, Hägnan, visitor center med mera. Men någon riktigt framtidsvision andas det inte.
Öka statusen för stugorna och få ägarna att känna att investeringen ger mer tillbaka än att blidka ett dåligt samvete mot kyrkans och kommunens inventeringar. Nyttjandegraden behöver öka för att ägarna ska satsa i omvårdnad av stugorna.
Förändra reglerna om hur de kan nyttjas, då kommer inte kommunen att behöva jaga folk med blåslampa. Skapa en morot istället för en piska.
Kommunens i dag skriande behov av restaurering av vägar och underhåll på friluftsmuseet Hägnan är enormt. Kommer övriga intressenter i kommunen att vilja fördela pengar till något som inte direkt genererar något tillbaka till kommunkassan?
En bredare syn behövs för att utveckla och i förlängningen bevara Gammelstads kyrkstad.