De vikarier som anställts är många gånger:
- Människor som aldrig arbetat inom vård och omsorg.
- Människor som knappt vet hur man kokar gröt.
- Människor som inte klarar av kroppsvätskor och exkrementer.
- Människor som inte kommer på utsatt tid.
- Människor som knappt vågar röra vid de vi ska vårda.
- Människor som efter tre veckor kastar in handduken och inte kommer alls.
Jag är inte förvånad. Dåligt betalt, dåliga arbetstider och tung arbetsmiljö avskräcker både före, under och efter vikariatet.
Men hur icke-förvånad jag än blir, så tar det inte bort den ilska jag känner över att arbetsgivaren sätter ordinarie personal i en enormt tung situation. Vi får jobba ensamma. Vi får ta dubbelt ansvar för mediciner och insulin, då andra avdelningar saknar någon med delegering. Vi får jobba över nästan dagligdags då schemastöd lagt alla att sluta tidigare än vad överrapportering till nattpersonal skall ske. Vi behöver dubbelkontrollera att saker och ting blivit gjorda för det är inte alltid så sker.
Ovanpå det har vi fortfarande samma skyldighet att dokumentera. Städning ska ske. Saker ska beställas. Vi ska genomföra aktiviteter och vi ska hinna med att se till att de vi vårdar får frisk luft och sol. Något måste få ge vika för vi hinner omöjligen allt.
Så snälla Luleå kommun…
Nästa år måste ni påbörja rekryteringen tidigare. Ni måste förklara arbetet och vad det innebär bättre. Ni måste ge längre introduktion. Fyra arbetspass räcker inte. Ja, det kostar er mer men det kostar er ännu mer när ordinarie personal blir sjukskriven, både på kort tid och längre tid. Ni måste tänka till innan ni kör en hel arbetsgrupp i sank, ni är på god väg.
Till er vikarier som faktiskt gör ert jobb och som är helt fantastiska:
Tack för att ni finns och tack för att ni orkar! Jag bryr mig inte om kön, religion, ursprung och språk. Ni är helt underbara och ni gör inte bara vårt arbete lättare utan ger även hopp om framtiden.