Jag föddes i ett krig och det överskuggade allt annat. Från noll år till fem år, var det dagligen närvarande och jag tvingades bli vuxen och ta ansvar snabbt. Prata inte om barndom, den finns inte i ett krig.
Krigets ljud, så nära att jag som barn aldrig skulle kunna glömma dessa ljud och än i dag som vuxen finns de närvarande i mig.
Vi sprang mot bunkern för att hitta skydd för femte gången denna natt, min mor, min några månader gamla broder och jag. Vi sprang för livet och vi var för femte gången denna natt fråntagna vår söm, bara för femte gången.
Och minnet finns mycket levande i mig. Under mitt över åttioåriga liv har jag inte kunnat lämna dessa år av krig. Jag var och är en påtaglig ”krigsfånge” där döden är närvarande i varje steg.
Min mor bar min lillebror och höll mig i handen när vi sprang mot bunkern för att komma dit och fann dörren stängd. Vi kom försent till en inbillad överlevnadschans. Vi tryckte oss mot den stängda dörren medan kriget dansade sin dödsdans runt omkring oss, ur bomberna och gevärens närvaro.
Vi pratade aldrig om det då påtagliga förgörandet. Idag tror jag att kriget gjorde oss stumma. Orden som skulle förlösa oss togs ifrån oss. Vi, min mor, min bror och jag, dömdes att för alltid bära med oss krigets fruktansvärda förgörelse.
Slutskedet av kriget, den14-årige gråtande pojken i en alldeles för stor uniform och ett vapen och den gamle mannen, dessa pojkars ledare som skakade av rädsla och jag fanns mitt i, jag såg och för alltid har jag burit med mig den gråtande pojken.
Varför bär jag med mig dessa minnen så fulla av en närvarande rädsla. Min maktlöshet som barn och som vuxen. Och nu ett krig så nära oss, fullt av förintande ljud och förlust, av liv som släcks och stor sorg för de överlevande.
Min fråga är varför? Kriget, döden luktar, det känns ända in märgen och vi som fanns i det, vi som sprang för att undkomma döden, vi blir aldrig fria från minerna som omhöljde oss för alltid.
Kort efter kriget, mot kvällen, hoppade min mor ut ur första våningens fönster. Om kvällarna kom de ryska soldaterna och hämtade kvinnorna för sitt nöjes skull. Även en åttioårig gammal kvinna fick duga.
Sedan bodde vi i ett trädgårdsförråd med jordgolv och där födde hon min döda syster. Ett av många minnen från ett krig.
Och nu sjuttiosju år senare? Ur min maktlöshet vill jag banka mitt huvud mot väggen och skrika oupphörligt.