Insändare: Inhuman behandling av socialt svaga

En dag när jag plockar in bär från trädgården kommer en kvinna, lätt klädd i blåsten gående, ostadigt, mumlande att ”det brinner i mitt hus”.
Efter henne en ambulanssköterska, sakta (antagligen för att inte skrämma kvinnan i fråga).
När jag går närmare ser jag ytterligare en manlig och kvinnlig personal samt ambulansen som står parkerad nära.

En man på gatan säger att han ringt ambulans och sedan försökt hålla uppsikt över kvinnan (för att undvika att någon olycka händer) då hon förvirrat sneddar vägen fram och tillbaka. Den unga kvinnan ser livrädd ut och snubblar och roterar armar med- och motsols. Benen vill inte bära henne. Nu känner jag igen henne. Hon bor i ett sk ”pensionärshus” , ursprungligen till för seniorer men nu sedan många år tillbaka en bostad som anvisas av sociala myndigheter. Det är inte första gången grannar fått ingripa och kalla på hjälp. 

Nära kvinnans bostad går vägen med hastighet 30 km/timmen vilket rätt ofta överskrids. Här bor denna person, ensam, tydligt sjuk av endera psykisk sjukdom och/eller drogmissbruk.

Min och grannarnas fråga till sociala myndigheter är:

HUR KAN EN MÄNNISKA MED SÅ UPPENBARA SVÅRIGHETER FÅ BO ENSAM, MINST 2 MIL FRÅN VÅRD. Närboende noterar inte heller att någon besöker bostaden. 

Notera att det krävdes tre professionella vårdgivare för att få med kvinnan in i ambulansen. Ytterligare 5-7 minuter gick innan ambulansen kunde köra iväg.

Detta är ingen första-gångshändelse. Under åren har ett antal anvisade hyresgäster med liknande problem levt ett, som vi ser det, bortglömt och tragiskt liv. För vissa har det slutat med död utomhus, död inomhus, nedbrunnet hus och så vidare.