I dagarna har Katalys rapport “Alla får det inte bättre” släppts. Den gör en gång för alla upp med myten om att ökande ojämlikhet inte skadar då alla ändå får det mycket bättre.
Den myten har skapats via högerns tankesmedjor och Svenskt Näringslivs massiva satsningar på opinionsbildning och politiskt påverkansarbete.
De rikas matbord är numer sprängfyllt (och fylls på) fast vi andra bryr oss inte för att vi antingen tror att vi sitter runt samma matbord eller är upptagna med att slåss om brödsmulorna.
På 80-talet såg andra länder med avundsjuka på hur Sverige var det mest jämlika landet i världen. Numer är vi det land som har de snabbast ökande klyftorna i OECD och det land som får flest nya miljardärer (per capita) per år.
Jämlikhet betyder att alla människor ska vara lika mycket värda, ha likvärdiga livsvillkor rättigheter och skyldigheter. Varken provocerande eller konstigt kan man tycka?
I den ökande ojämlikhetens spår så ser vi hur det gemensamma samhällskontraktet går sönder. Skolan, vården och omsorgen har allt mindre resurser och ansvaret för att inkludera de som är mest utsatta flyttas från det gemensamma till individen.
“Gör andra val, få annat resultat” som elhaveriminister Ebba Busch empatilöst uttrycker det.
Fast jämlikhetstanken handlar just om att vi inte är starkare än hur de som har det allra sämst har det. En tanke som varken är orimlig eller omöjlig att adressera.
Fast det kommer inte att hända så länge vi pekar finger på varandra och slåss om brödsmulorna som faller ner från de superrikas matbord.
När de slåss för rätten till rutsubventionerad poolrengöring så måste vi slåss för ett samhälle som omfördelar och som tror på alla.