I början på 1990-talet uppfördes ett Folkets hus i Kalix som skulle var något av kulturhus för orten. Arkitekter och konstnärer anlitades för att utforma den yttre som inre miljön.
Jag var en av de konstnärer som anlitades för att göra en miljögestaltning i kafédelen i foajén.
Där fanns en nisch som skulle tjäna som en scen för mindre framträdanden och därför ville man ha en väggmålning som skulle kunna fungera med akter på scenen men även utan. Det fanns detaljer i husets formspråk exteriört som interiört som jag införlivade med målningen och som kunde tjäna som platsspecifika symboler för huset och verksamheterna.
Om jag minns rätt så fick jag 140 000 kronor för mitt arbete och allt var gott och väl, ett tag. Sen blev det svårare att glädjas.
När jag några år senare kom tillbaka så hade man dragit en kabel över en del av målningen och skruvat upp ett vridbart väggfäste och en stor tv mitt i målningen. När detta påtalades så tog man efter visst knorrande bort tv:n medan hålen i väggen fick sitta kvar.
Målningen var signerad med initialer och datum i ena hörnet, de var omsorgsfullt borttvättade uppfattade som klotter-tags av någon ambitiös städpersonal. Men med tanke på hur utvecklingen har fortskridit kan det vara lika bra att slippa stå till svars för eländet.
Det tog nämligen inte slut med tv:n. Eftersom åren gick hamnade tuttifruttifärgade plastmöbler på scenen tillsammans med diverse gillestugsdekorationer, plastblommor och även barnstolar. Sen kom möblemang med ett piano framför en del av bilden.
Den totala förnedringen har man nu satt i verket genom att placera en installation av sjöbodar som tillsammans med en stor trärelief täcker större delen av målningen. Man vet inte om man skall skratta eller gråta över bristerna på respekt för konstnärers arbete men det är ju ändå ett slöseri med kommunala medel.
Om man tycker sig ha större nytta av en plats för ett tillfälligt lager av kolijox så kan man ju måla över målningen så slipper jag associeras till det hela.