Jag har varit med i Vänsterpartiet ganska länge och upplevt ett antal partiledarskiften.
1974 (innan jag ännu hunnit bli medlem) avgick CH Hermansson som partiledare, lite oväntat eftersom han vare sig var för gammal eller på väg att bli avsatt. Hermansson var populär och respekterad långt utanför partiet och det spekulerades i om detta nu skulle innebära slutet för partiet.
1994 slutade Lars Werner efter att partiet gjort ett uselt val några år tidigare. Han ersattes av det då oprövade kortet Gudrun Schyman. Under hennes installationstal på partikongressen fokuserade tv-kameran på att filma hennes skor under en del av talet. Många spådde i att Vänsterpartiet med Schyman nu skulle kunna åka ur riksdagen. Vi åkte inte ur, vi fick istället 12 procent i riksdagsvalet 1998.
Jag ska erkänna att jag så klart kommer att sakna Jonas Sjöstedt som partiledare. Däremot känner jag ingen oro. Stödet för Vänsterpartiet genom åren har till största delen handlat om vår politik, i någon mån också om högergirar från Socialdemokraterna.
En duktig partiledare är förstås en bonus också eftersom politiken också ska kommuniceras och föras ut. Där har Jonas Sjöstedt gjort ett mycket bra jobb och det har jag förhoppningar om att även efterträdaren kommer att göra. Vem det nu blir.
Bertil Bartholdson