Hon satt i en taxi påväg till en kurslokal i utkanten av stan. Taxichauffören frågade ”Ditt efternamn är ovanligt, du är inte från Luleå va?” . Det var en vänlig fråga. Rösten var mjuk och ögonen tittade rakt in i hennes för en kort stund. Blicken dröjde inte kvar för länge, bara lagom länge. Ändå snörpte halsen ihop sig, hon höll andan. Vad skulle hon svara?
Tankarna snurrade. Hon hörde sin fars röst ”Du måste vara försiktig, du kan inte veta vad de tänker om oss, har du otur är de inte snälla, du måste vara försiktig”.
Den gången hade de precis flyttat tillbaka till Luleå från Borås. I Borås fanns en församling som de tillhörde men i Luleå fanns inte någon församling. De var ensamma här. Eller ja, det fanns en till familj. Men de andra, alla de andra, vad tyckte de om oss?
Den gången var hon nio år, det var morgonen på den första dagen efter sommarlovet och hon skulle träffa sin nya klass. Sommaren hade familjen tillbringat med släkten. Hon hade lärt sig simma i vågorna, fått salt vatten i ögonen, lärt sig flera ord som farmor förstod, druckit nanna och ätit isglass som gjorde läpparna blå.
Av farmor hade hon fått ett halsband som hon ville ha på sig den där första dagen i skolan. Hon ville ha farmor med sig, känna hennes närvaro genom halsbandet. Men pappa sa nej. ”Du kan ha det där halsbandet när du är hemma eller när vi är med vänner”. Han menade den andra familjen som var som vi det förstod hon.
Rädslan i hans ögon förstod hon inte. Hans axlar var spända och i pannan var det en rynka. ”Jag ska ha det på mig idag” sa hon med hög röst. Han stod kvar framför henne, tog ett snabbt andetag, tog sats men sedan sjönk axlarna ned. Han förde försiktigt hänget på halsbandet under blusens krage. ”Så, hon är med men alla behöver inte se. Gumman, du kommer förstå när du blir äldre. Du måste vara försiktig.”
Chaufförens fråga hängde i luften i taxin. Hon drog efter andan men syret ville inte följa med. Det fick inte bli en för lång paus tänkte hon. Hon måste svara något. Huvudet värkte och munnen hade blivit torr. Ensam i en taxi med en av dem som hon inte visste något om. ”Marocko, pappa är från Marocko”. Det var ett bra svar. Hon ljög inte och Marocko är ett land där de flesta är muslimer tänkte hon. Chauffören log mot henne. Kanske var också han från Marocko. Hon hoppades att samtalet skulle vara över snart. Hon ville inte prata om sitt ursprung.
Hon i taxin skulle kunna vara någon i Luleå. Hon hade ärvt en rädsla för att berätta om sitt ursprung, sin identitet och vem hon var. Rädslor finns i många olika former i samhället och i olika skeden i livet. De flesta av oss kan relatera till rädsla. Rädsla för att göra bort sig. Rädsla för att misslyckas. Rädsla för att inte räcka till. Det är mänskligt att vara rädd och kanske till och med en nödvändig del av livet.
Jag vill inte vara en del av ett samhälle där någon är rädd för att bära en davidsstjärna runt halsen när de ska träffa sina nya klasskompisar i en skola i Luleå.
Jag vill inte att en ung kvinna i 25-årsåldern ska sitta i en taxi på väg till en kurslokal i utkanten av Luleå och inte våga berätta att hon är judinna när chauffören frågar om hennes efternamn.
Jag vill inte att någons pappa ska vara rädd för att hans barn ska bli mobbat eller utsatt för antisemitism. Inte här i Luleå och inte någon annanstans i världen.
Vad gör man åt detta? Jag tror på utbildning. Jag tror på goda förebilder. Jag tror på samtal. Jag tror på kultur, idrott och naturen. Jag tror på sådant som kan förena oss. Jag tror på Luleå, våra ”hej” på stan, jag tror på mötesplatser som biblioteket, Storgatan och skolmatsalen. Jag tror på Luleå Energi Arena, på Max, på LKAB och på LTU. Jag tror på att det finns människor som kan och vill att vi ska ha ett Luleå där ingen ska vara rädd för att säga sitt namn.