Dom-debatten förekommer på många olika plan. Signaturen Lena gör sig till talesperson för bevarandet av de/dem i stället för enhetsformen ”dom” (Kuriren 4/4 2023). Det finns många seriösa argument både för och emot i den här frågan, men signaturen Lena körde direkt i diket i sin iver att få in så många ”dom” som möjligt genom att formulera en text på, det hon kallar för ”vanligt” skriftspråk. Hon har med stor skicklighet fått in elva (11) de/dem (och dom i den nya texten) i en text på 55 ord, något som direkt diskvalificerar texten som god svenska (det vill säga det man i skolan brukar kalla för ”störande upprepning”). Samma text går att omformulera på många olika sätt, men det räcker enligt min mening med två de/dem (två dom) enligt följande:
Alla barn som gick i Mulleskolan skulle i dag ta emot nya barn, något som alla hade längtat efter så länge. Och för att välkomna dem hade de ritat fina tavlor som nykomlingarna säkert skulle bli jätteglada för och skulle nog känna sig riktigt välkomna.
Signaturen Lena använder också grammatiktermerna ackusativobjekt och dativobjekt, något som inte är relevanta begrepp i modern svenska. Skillnaden mellan ackusativ och dativ i svenskan försvann i svenskans skriftspråk före 1500-talet. I dialekterna finns dock ackusativformer kvar i till exempel ”jag (subj.) såg han (ack.). Visserligen nämner Lena att det är nödvändigt att känna till och kunna dessa begrepp i studiet av främmande språk, vilket stämmer med tyskan, men absolut inte med engelskan.
Personligen har jag varit emot dom-reformen fram till för cirka 20 år sedan, men när det i skriven text vimlar av horribla fel som inte bara har med subjekts- respektive objektsform att göra, som ”dem stora byggnaderna” och ”dem är inte hemma”, har jag övergått till att det nog är dags att använda ”dom” som enhetsform.
Det som dock är bra är att jag själv får fortsätta att använda de/dem i text, för en grammatisk reform tar minst 100 år att få full genomslagskraft. Så var fallet med pluralböjningen av verben, till exempel jag springer/de sprungo, jag går/vi gå. Den processen började redan i slutet av 1800-talet och avslutades någon gång på 1960-talet, till exempel Luleå kommun införde enhetsformen i kommunens protokoll år 1965 och domstolarna 1967.