Lyssnade på Gretas sommarprogram i P1. Så klart och tydligt.
Så ungt, så barnsligt. Barnsligt i den meningen att det har barnens perspektiv, vill dem väl, vill barnen en framtid. Vill dem ett klimat som går att överleva i.
Läser en sagobok med mitt treåriga barnbarn i knät. Boken handlar om hur människor förstör livsmiljön för djuren och sig själva. Och om hur Barbapapporna räddar djuren, först till en fredad djurpark här på jorden, men när det inte fungerar så tar de med djuren till en annan planet.
Boken slutar lyckligt, för när människorna börjar längta efter djuren så fixar människorna till nedsmutsningen på vår planet och djuren kan återvända.
Får en klump i halsen och tårar i ögonen. Snart förstår treåringen. Att verkligheten är värre, att det inte verkar finnas något lyckligt slut.
Koldioxidhalten är högre än på många hundratusen år nu. Och visserligen trivs väl blågröna alger i ett sådant klimat och i en sådan temperatur som hotar, men det kommer inte passa den biologiska mångfalden och inte oss människor.
Jag kräver nu ett vuxet sätt att agera rätt!
Vi kan börja med att omedelbart införa stigande avgifter på alla koldioxidskapande bränslen.
Samla pengarna som kommer in i en pott och dela ut till invånarna. Varje månad. Detta kallas Avgift & Utdelning, och är en åtgärd för att mildra klimatkrisen.
Att vi måste agera NU förstår varje barn, och det borde varje vuxen politiker också förstå.