Läser i Kuriren den 26 juli om regionpolitikern Staffan Eriksson som i början av maj i år upptäckte en knöl på sin hals och uppsökte hälsocentralen. Läkaren där uppfattade uppenbarligen att det kunde röra sig om symtom på ett allvarligt tillstånd och skrev genast en remiss till Sunderby sjukhus samt uppmanade Staffan att själv bege sig till sjukhuset för att ärendet skulle hanteras så skyndsamt som möjligt. Därefter verka det mesta ha gått snett, vidare utredning har dragit ut på tiden. Det har visat sig att knölen på halsen beror på att Staffan har cancer, men i skrivande stund, nästan tre månader efter det första läkarbesöket, har ingen behandling påbörjats.
Fallet kommer givetvis att utredas av patientnämnd och klinikansvariga. Men uppenbarligen visar dröjsmålet på att sjukvårdens interna kommunikation inte fungerar bra. Staffan har också efterfrågat vilken läkare som personligen har ansvaret för hans vård men inte kunnat få något svar på detta.
De senaste 20 åren har man inom sjukvården byggt upp olika kvalitetssystem vars syfte anges vara att säkra och utveckla kvaliteten i sjukvården. Den grundläggande filosofin bakom dessa system är något som kallas “New Public Management” (NPM) och bygger på insamling av olika vårddata som sedan analyseras och sammanställs.
Det som samtidigt försvunnit är den personliga vården. När förut en patient dök upp på vårdcentralen med denna typ av alarmerande symtom var det regel att distriktsläkaren kunde ringa upp en överläkare på sjukhuset och tillsammans kom man överens om hur fallet initialt skulle handläggas, vilka prover och undersökningar vårdcentralen skulle ombesörja, ofta till och med se till att patienten fick en mottagningstid inom kort på sjukhuset. Systemet var inte särskilt formaliserat, men kommunikationen fungerade i regel smidigt. Att det fungerade smidigt berodde på att läkare och sjuksköterskor från olika delar av vårdapparaten kände varandra och fungerade som ett professionellt nätverk. Naturligtvis begicks misstag även på den tiden ibland, men mitt intryck är att den här typen av kommunikationsmissar blivit vanligare.
Jag tror att det är nödvändigt att stärka de professionella nätverken mellan olika delar av sjukvården. Samtidigt finns det anledning att rensa upp bland de mängder av “kvalitetssystem” som belamrar sjukvården idag. Starka professionella personliga nätverk och professionell styrning av sjukvården är en bristvara numera och detta leder till att patienter inte i rätt tid får den avancerade vård de behöver.