Minnet dyker upp igen när jag hör och läser om föräldrar och också framträdande KD-politiker som av religiösa orsaker uppmanar till bojkott av en teater om könsroller och identiteter.
Vi sitter i bastun i vårt föräldrahem i Sattajärvi och svettas när min bror Stefan berättade det som jag redan förstått. Han 15 år och går på högstadiet i Pajala, jag är hemma på besök. Stefan säger att han måste flytta från byn så snart det bara går. Han hör inte hit och kan inte leva här. För sin egen skull, men också för att föräldrarna inte ska få skulden för det han är. Stefan hade accepterat att han är skapad homosexuell. Han berättade om glåporden och den ständiga mobbningen i skolan, för att inte han var lika macho som andra killar, gillade blommor och kläder och gillade att tjattra och leka med tjejerna. Känslan att vara utanför hade följt honom genom åren.
Jag är själv kristen, men förtryck är förtyck oavsett om det sker med hänvisning till urgamla och fördomsfulla citat ur Bibeln eller Koranen och man måste känna igen det. De finns där för att vi alltid letat efter syndabockar till egna misslyckanden och motgångar bland de som inte är som alla andra, bland de ”onormala”. Det har i fallet med homosexuella lett till smygande och smusslande i det fördolda, till utstötta människor, och i värsta fall till massutrotningar och ond bråd död. Är det inte dags att vi tar itu med det här?
Jag vill inte läsa fler fruktansvärda Facebookinlägg där bögar stämplas som ”sjuka” människor som buntas ihop med brottslingar och kan botas med bön och exorcism. Min bror Stefan var inte sjuk. Han var inte kriminell. Han var min yngre bror som jag lärde köra traktor, som gillade musik och människor, men som tvingades iväg av en oförstående och fientlig omvärld.
Det är för mig en självklarhet att religionsfriheten måste värnas, också att föräldrar ska ha ett inflytande över skolundervisningen. Men när det kör över mänskliga rättigheter, stöter ut människor från samhällsgemenskapen, och skapar samhällsproblem, är det inte okej.
Det sägs att vår tid präglas allt mer av polarisering, av att vi grupperar oss i åsiktsbubblor. Så kan vi oemotsagda odla just våra egna enkla lösningar på samhällsproblemen, hata fritt och peka finger åt det ”onormala”. Men om ett samhälle ska fungera måste det finnas ställen där vi möts. Där vi inte bara upptäcker andra utan också försöker förstå andra och inte minst oss själva. Religiösa eller politiska skolor där målet är att fostra oförsonliga själar av diverse sort är självklart inte ställen för möten. Men det är däremot skolor där olika religioner och politik stöts och blöts i undervisningen.
Det är för mig oförlåtligt att skolledare och styrande skolpolitiker i min hemkommun Pajala av bekvämlighet eller kanske till och med för att man sympatiserar med de fördomsfulla, ger med sig och i praktiken uppmuntrar bojkotter av undervisningen. Sådana personer ska jobba med andra saker i livet. Jag tycker också att det är bra att Skolinspektionen nu undersöker om undervisningen i Pajala kommun påverkas av väckelsekristna uppfattningar. Det också för att skolpolitiken styrs av en allians mellan socialdemokrater och kristdemokrater.
Är jag är skolledare och samtidigt predikant, måste jag ha så mycket råg i ryggen att jag sträcker upp handen och ropar ”hallå, jag är jävig, jag är inte rätt person att bestämma om det här”. Det ska inte finnas listor på förskolans kapprumsväggar där föräldrar skriver upp om de tillåter eller inte att barnen ser en pjäs.
Men lika fullt som läroplan ska följas då man undervisar om sex och samlevnad, ska skolan undervisa om religion och religiösa uppfattningar, i vår trakt självklart också om den laestadianska väckelsen. Hur och om man gör det idag vet jag inte. Men jag minns från min egen tid i skolan att det inte existerade. Det var inte nog med att vi straffades för att vi talade våra modersmål, meänkieli och finska, vi fick inte heller lära oss förstå det närsamhälle vi levde i. Det ledde till en historielöshet, men också till konflikter och mobbning på skolgården. Under min skoltid var de laestadiankristna barnen få, och då var det de som fick utstå spe.
Jag misstänker att en del av oron på skolor i Pajala kommun de senaste åren beror på att skolan inte utgår från barnens verklighet och att man inte tagit tag i värdegrundsfrågor. Det leder varken till förståelse eller respekt bland barnen för varandra.
Stefan for som väldigt ung till Stockholm, han utbildade sig och fick ett jobb där han tog hand om psykiskt sjuka människor. Han hittade en kärlek, odlade sina intressen, bland mycket annat var han aktivt kristen – kort sagt han fick ett liv. Men sen kom virussjukdomen HIV. Knappt 30 år gammal avled han 1990. Och så kom det nya svavelosande fördömanden. Om att det var Guds straff och rätt åt honom.
För våra föräldrar var det uppslitande och kaosartat. Det var något de inte hade ord för och som de inte kunde tala om, vare sig med varandra eller med oss andra syskon. Det var förenat med skam, skuld och dåligt samvete ända tills de gick bort.
Nu kan man tycka att diskussionerna om barnen i Pajala, Sattajärvi och Korpilombolo ska se en teaterpjäs eller inte är en struntsak i periferin. Men så är det inte. Det är frågan om hur vi ska hålla ihop det här landet. Vi måste komma tillrätta med allt från analfabetism och låg bildningsnivå, segregation och rasism, diverse ålderdomliga och fördomsfulla religionsuppfattningar, till kvinnofientliga hederskulturer. Då gäller det att ledande politiker och tjänstemän är knivskarpt tydliga och försvarar mänskliga rättigheter. Då gäller det att vi alla tänker till för barnens bästa.
Jag får inte tillbaks min älskade bror Stefan. Men jag tänker att Stefan i sin himmel, trots allt gläds över att människor också i Norrbotten numera kan leva öppet homosexuella och att prideparader tågar också i hans hemkommun. Sådana behövs, för här i byn och överallt i världen lever mängder av ungdomar med samma känslor och längtan i kroppen som Stefan - skapade så. Om de också ska ha ett värdigt liv så beror det på oss alla andra.