Fel att slå sönder hela samhällsstrukturen

I Sverige som i de flesta andra länder har man, vad gäller bemötandet av coronaviruset mer sett till medborgarnas hälsa än till de ekonomiska konsekvenserna på samhället i stort.

Inte vid någon tidigare pandemi har man från myndigheter och regering agerat så kraftigt för att stänga ner all verksamhet. Kan detta verkligen vara rimligt? undrar Sven Olof Slottenäs.

Inte vid någon tidigare pandemi har man från myndigheter och regering agerat så kraftigt för att stänga ner all verksamhet. Kan detta verkligen vara rimligt? undrar Sven Olof Slottenäs.

Foto: Stefan Hörberg/Rithuset AB

Insändare2020-03-26 06:00
Det här är en insändare. Åsikterna i texten är skribentens egna.

Tidigare pandemier i modern tid – ryska snuvan 1889-92, spanska sjukan 1918-20, asiaten 1957-58 samt Hongkonginfluensan 1968-70 –  uppvisar både likheter och skillnader. Världen drabbades i samtliga fall av en initial våg av samtidiga insjuknanden med stor intensitet under sex till åtta veckor, varefter infektionen pågick i mindre omfattning under flera månader. Detta innebar, precis som nu med coronaviruset, stora påfrestningar för den enskilde och för samhället. Men aldrig tidigare har man från myndigheter och regering agerat så kraftigt som den här gången för att stänga ner all verksamhet. Kan detta verkligen vara rimligt? Människan är väl kapabel att själv avgöra om man vågar besöka butiker, restauranger och konserter såvida man inte har symptom så man bör stanna hemma för att inte smitta andra.

Journalister inom såväl tv, radio som tidningar har definitivt bidragit till den hysteri och panik som nu sedan flera veckor råder i samhället.

När asiaten slog till på femtiotalet gjorde den det plötsligt och på bred front. Inom flera regementen insjuknade stora delar av manskapet. Skolor stängdes enstaka dagar. Repetitionsövningar ställdes in. Permissionsförbud utfärdades för värnpliktiga. Och besöksförbud infördes på sjukhus. Visst påverkades också många funktioner i samhället och det meddelades stor sjukfrånvaro bland personalen hos såväl myndigheter som företag. Men man beordrade aldrig total nedstängning och förbud mot sammankomster.

Medicinalstyrelsen gav ut ”Råd till allmänheten i influensatider”. Antalet jourläkare utökades. Sammanlagt rapporterades drygt 300 000 fall av asiatisk influensa under 1957-58. Men enligt Medicinalstyrelsen närmade sig antalet insjuknade en miljon. Förmodligen var den siffran ännu högre. Man räknade faktiskt med att 15,2 procent av befolkningen drabbades mellan september 1957 och april 1958. Dödligheten var mindre än 0,25 procent. Och vanligaste dödsorsaken var lunginflammation.

Jag drabbades personligen av asiaten, 23 år gammal, och upplevde några hemska veckor med hög feber, svettningar, hosta och enorm värk i hela kroppen. Satt faktiskt och grät högt i sängen. Det var en fruktansvärd period. Men så var det för många andra också. Sjukanmälningarna duggade tätt. Men det var aldrig tal om att lägga ner all verksamhet i samhället så som sker nu. Det är ren hysteri! Visst kommer några att dö – men det blir säkerligen folk i min egen ålder. Och vi har ju gjort vår samhällsinsats redan.

Jag frågar mig verkligen om det är rätt att så hårt fokusera på människors hälsa och därmed förorsaka omfattande arbetslöshet samt alla ekonomiska problem med såväl personliga som företags konkurser som resultat. Man måste tänka förnuftigt inför framtiden. De insatser som aviserats kommer aldrig att räcka för att ”alla hjulen ska börja rulla igen”. Och det är företagen som håller igång Sverige!

Sven Olof Slottenäs