Euforin är påtaglig, såväl lokalt i Luleå som regionalt. Till och med vår arbetsmarknadsminister har tagit sig tid att mästra tredskande lokalpolitiker i Kiruna.
Grafit av utomordentlig kvalité skall brytas i en gruva i länet. En anodfabrik ska byggas i Luleå. Den skall tillverka anoder av grafit till de litiumjonbatterier som tillverkas i Skellefteå och ännu längre bort. Med dessa batterier elektrifieras motorfordon och transportsektorns koldioxidutsläpp kan reduceras radikalt.
Är denna framtid helt självklar? Nyligen kunde man i The Economist läsa om ”The race to build a superbattery” och i senaste numret av Ny Teknik finns en kortare artikel med titeln ”Toyota: ’Genombrott’ inom fastfasbatterier”. I ingressen får teknikoptimisten sitt lystmäte: ”Halverad kostnad, vikt och storlek för solid-state batterier skall göra en elbil med 1200 kilometers räckvidd och mindre än tio minuters laddningstid möjlig – redan 2027 eller 2028. Allt enlig Toyota.”
I artikeln påpekas att: ”I praktiken handlar införandet av en fastfaselektrolyt om att möjliggöra en anod av litiummetall snarare än den konventionella grafiten – så också i Toyotas fall.”
En minnesgod åldring minns kanske Facits förträffliga räknesnurror som var stora på världsmarknaden. Inte kunde väl de elektroniska räknedosorna utgöra ett hot mot denna mekaniska anordning? Betydligt yngre människor kan nog dra sig till minnes de marknadsledande mobiltelefonerna av Nokias fabrikat. Dessvärre försvann dessa snart när Iphone uppenbarade sig, tätt följd av andra fabrikat med ett annat operativsystem.
Kan historien upprepas i utvecklingen av litiumjonbatterier? Kommer det att finnas någon marknad för nuvarande teknologi med avsevärt lägre prestanda än de utlovade? Jag är inte batteriexpert och kan väl endast hoppas att alla de som nu gripits av euforin förstår bättre.
Åh, jag glömde nämna att fastfaselektrolyter eliminerar den brandrisk som är påtaglig med nuvarande vätskeelekrolyter i litiumjonbatterier.