Efter många år som god man och utbildare av hundratals goda män och förvaltare överöses jag av nödrop från förtvivlade goda män som fastnat i godmansträsket. Jag är på goda grunder mycket kritisk till hur illa politikerna har misshandlat vårt fina medborgerliga initiativ som godmanskapet innebär. Har samhällskontraktet upphört att gälla även här?
I dessa tider då det offentliga inte längre kan stå upp för sina medborgare. De medborgare som med sitt slit har byggt upp detta land ser hur myndigheterna låtit utgifterna urholka tillgångarna så till den grad att det är kaos och förtvivlan i landets alla kommuner.
Desperata goda män försöker dagligen kämpa för sina huvudmäns (den som har en god man) rättigheter. Allt för många känner sig överkörda och misshandlade av myndigheter, vården, rättsväsendet och inte minst av överförmyndarna. Tyvärr är det ingen som står upp för godmanskåren. Över 10 000 goda män lämnas helt ensamma i sitt förvärv. De förväntas agera professionella projektledare för sina huvudmän inom områdena bevaka rätt, förvalta egendom och sörja för person utan att få genomgå någon kvalitetssäkrad utbildning för uppdraget. Den gode mannen ska ensam övervaka och kämpa för att huvudmannens intressen tillgodoses inom alla områden i samhället. Det gäller kommunernas alla sociala tjänster, vårdapparatens olika insatser, försäkringskassans hela utbud av olika bidrag, assistansbolagens många gånger tvivelaktiga leveranser, skattemyndigheterna, kronofogden och sist men inte minst vissa överförmyndares något nonchalanta attityd och många gånger rent oförskämda behandlingar av goda män.
Gång på gång har politikerna svikit de allra svagaste i samhället, de som ofta behöver stöttas av en god man för att få vardagen att gå ihop. Utredning på utredning slår fast att aktörerna i systemet: riksdagen, länsstyrelserna, SKL och kommunerna alla brister i sina åtaganden.
Riksdagen där lagar skapas; lagen är otydlig och behöver justeras och uppdateras. Länsstyrelserna brister stort i kontrollen av överförmyndarna. Kommunernas överförmyndare brister i kontrollen av de goda männens åtaganden inom området sörja för person där de mjuka delarna av uppdraget ligger. Jag vill jag hävda att den kontrollen är näst intill obefintlig.
I Föräldrabalken (FB) lagtexten om godmanskap, står det att varje kommun ska ha en överförmyndarnämnd, bestående av valda politiker, som ska överse kommunens överförmyndarverksamhet. Det är i verksamheten, där tjänstemän arbetar och som själva hanteringen av goda män förekommer. Kommunernas överförmyndarverksamheter slås nu allt oftare ihop till större regionala enheter, med följd att den lokala politiska förankringen och ansvaret kraftigt minskar och att driften ytterligare byråkratiseras samt att distansen mellan verksamheten, huvudmannen och den gode mannen ökar.
Utbildning av gode män sker i dag i stort sett utan kontroll då det saknas nationella riktlinjer. I FB står det tydligt att kommunerna skall ”erbjuda” den utbildning som behövs för gode män, förvaltare. De flesta kommuner avsäger sig eget ansvar för utbildningen genom att peka på externa leverantörer. Utbildningar tillhandahålls mestadels av fristående studieförbund, som inte har egen kunskap inom området. De ansvarar heller inte för utbildningens kvalité.
Vilken person som helst kan på eget initiativ arrangera en godmansutbildning i studieförbundens regi. Ett fåtal kommuner håller själv i kursinnehållet, men låter bildningsförbund organisera det fysiska kring utbildningen. De allra flesta utbildningar är mycket summariska och brister stort i förståelsen för huvudmännens sjukdomstillstånd och olika diagnoser. Detta intygas av merparten av de frivilligorganisationer * som har medlemmar med behov av välutbildade goda män.
Som upplysning kan nämnas att en stor del av de aktiva gode männen i dag saknar en godmansutbildning. En del överförmyndare nöjer sig med att bjuda in aspiranter till ett par kvällsmöten för information hos överförmyndaren, för att sedan bli godkänt som God Man. Vissa överförmyndare tycker till och med att föräldrar som skall bli god man för sina barn inte behöver någon utbildning alls. Man skickar medvetet ut dessa i godmansträsket utan att blinka, ett sådant handlande borde vara förbjudet.
Inte nog med att kommunerna sviker i utbildningsfrågan, de flesta ersätter häller inte de gode männens kostnader för eventuella kursavgifter och studiematerialet som normalt uppgår till cirka 3000 kronor. Ytterligare en brist i utbildningarna är att goda män inte tillräckligt upplyses om att uppdraget många gånger tvingar den gode mannen att överklaga felaktiga och tvivelaktiga beslut fattade av vården och andra myndigheter. Dessa överklaganden tenderar att bli fler, mer omfattande och mer komplicerade.
Undertecknad har i ett nationellt projekt varit i kontakt med aktuella myndigheter ** och deras talespersoner i ett försök att engagera myndigheterna genom att lägga grunden till en kvalitetssäkrad utbildning, men möttes av ett totalt ointresse.
Bjarne Solberg
god man och utbildare av goda män & förvaltare
Noter:
* Alzheimer Sverige, Anhörigas Riksförbund, Autism & Aspergerförbundet, Demensförbundet, FUB (Riksförbundet för barn, unga och vuxna med utvecklingsstörning), Hjärnskadeförbundet Hjärnkraft, Schizofreniförbundet, Svenska Downföreningen.
** Regeringens nya utredare; Kathrin Flossing, SKL (Sveriges Kommuner och Landsting); Kalle Larsson, Landstinget i Falun (samordnar övriga landsting); Helle Bryn-Jensenen, Föreningen Sveriges Överförmyndare¸ Ann-Catrin Svantes Ohlson.