Jag ska inte gnälla utan berätta om min sexårig smekmånad med Malmfälten.
Jag har kämpat på att anpassa mig till de höga kraven.
En ska vara flyttbar, flexibel, singel, hundlös friluftsmänniska, kunna (vecko)pendla samtidigt ha fast adress (människohandel) och hantera stress med bostadsbrist som har existerat sedan kolonialismen.
Ni högutbildade som arbetar med projekten att locka in 100 000 nya invånare till reservaten, kolla Maslow behovshierarki.
Mångfald gäller mer än att individen ska välja mellan två olika gruvbolag.
Konsultera verksamheten i grannlandet.
Hur har de lyckats med att kombinera turismen och gruvindustrin? Bara tio mil österut från Pajala.
Att en individ ska kunna etablera sig, trivas och engagera sig krävs det mer än att bygga upp opraktiska, dyra höghus med zigzagtak eller cylinderformig stadshus. Dock dessa båda är klara bevis på brist på sunt förnuft i världsklass.
Jag är van att flytta, närmare tjugo gånger sedan 1993. Det brukar ta ett halvt år att hitta vardagsrutiner. I Malmfälten innebär detta att en ska köra minst två timmar till bilbesiktning, tandläkare och ansvarstagande hälso- eller sjukvård.
En ska gärna vara eremit och njuta av skoterkörning eftersom det tar längre tid än några månader att skaffa sig social nätverk.
Malmen kan man inte bara andas in som näringen, utan filter. Kortsiktiga planer orsakar oro, tveksamhet och förtroendebrist.
Vem skulle ta ansvar ?