Jag skäms när jag ser hur vi behandlar våra äldre.
De som inte kan bo kvar hemma, när kroppen eller knoppen inte längre fungerar, placeras på kommunens boenden där någon dött och ett rum står ledigt.
Här blandas svårt dementa och de som har full mental kapacitet. De blir inlåsta, isolerade i en psykiskt deprimerande miljö med fina rum och trevlig personal.
Det blir likartad behandling för alla oberoende om du har fysiska eller mentala problem. Den som är boende med fysiska problem kan uppleva boendet som psykisk tortyr.
Varför kan inte våra politiker besluta om en inriktning för hur placeringarna görs för de äldre, när egna hemmet inte fungerar längre. Skapa boendegrupper efter olika behov för ett värdigt liv i stället för slumpmässig fördelning av boenden. Vi måste rädda människor från inlåsning och mental isolering i väntan på att livet ska ta slut och nästa i kön ska få rummet. Detta är ovärdigt. Jag känner skam.