Professor emeritus Nils-Gustav Lundgren skriver i Kuriren 28 november att sanningskommissionen ”alldeles tappat bort den 'storpolitiska' bakgrunden” när Tornedalen försvenskades. Han lyfter russifieringsskräcken, och naturligtvis betydde den mycket. Man har på många håll i efterhand sökt tona ned detta och påstått att det var ett rent svenskt påhitt.
Säkerligen har Lundgren noterat att sanningskommissionens uppgift var att se på vilket sätt tornedalingarna och de helt nyligen ”uppstigna” folken kväner och lantalaiset misshandlades. Alltså – redan i premisserna sades det, att folket missleddes och malträterades för att lära sig svenska. Att man "alldeles tappat bort bakgrunden" är sålunda en bra sammanfattning för hur kommissionen förväntades arbeta.
Lundgren påpekar att arbetsstugor liknande de tornedalska också fanns på flera andra håll i Norrland, men förmodar att de präglades av en "extra hårdhet" i Tornedalen. Hur vet vi egentligen det? Han talar också med rätta om "det oerhört auktoritära, närmast pennalistiska, svenska skolväsendet" som fanns då, men antar samtidigt att det blev "extra, med nutida mått, 'djävligt' just i Tornedalen". Fast hur vet vi egentligen att Tornedalen stod ut i detta hänseende? Sanningskommissionen förväntades inte kontextualisera. I stället handlade det om att få tornedalingarnas öde att framstå som exceptionellt.
En annan viktig storpolitisk faktor är fennomanin. Undertecknad arbetade under 80-talet på en avhandling om svenska Tornedalen i de svensk-finländska relationerna, och jag försökte då ta reda på vilka fennomanerna var och vilka deras argument var. Redan före Finlands självständighet 1917 började fennomanin blomstra, och den kom också att rikta sig inte bara över gränserna österut utan också mot väster och norr, alltså mot Sverige-Norge. Under hela perioden fram till Andra världskriget fanns många olika partier, föreningar och enskilda i Finland som på olika sätt ifrågasatte Sveriges behandling av dess finnar (väster om Torneälven). Allt från blivande presidenter, inte minst Urho Kekkonen, notorisk svenskfiende åtminstone fram till mitten av 40-talet, olika stats- och utrikesministrar, partiledare, till olika schatteringar av de som i svenska vänsterpressen kallades lappo-fascister etc. – alla dessa talade om för de i Sverige levande finnarna, det vill säga tornedalingarna, att de behandlades illa.
Lika ofta förnekades dessa uppgifter från svensk sida. Från fennomansk sida sonderades möjligheter att väcka frändefolket på den svenska sidan och skapa så att säga ideologiska brohuvuden där. Men någon anklang fann man inte bland tornedalingarna. Detta insåg ledande fennomaner – till sin stora sorg.
Men det kom en vändning någon gång på 1980-talet med STR-T: påståenden om hur illa Tornedalens finnar behandlats. Ja, det var ju inte finnar ens, utan ett särskilt folk med ett eget språk – något som idag har stegrats till det bisarra kravet på urfolksstatus, som verkar ha varit själva motivet för STR-T:s aktivism på senare år. STR-T är för övrigt en liten förening som av staten märkligt nog anses tala för en långt större grupp.
Att människor för kommissionen nu "vittnar" om det kommissionen eller snarare STR-T vill höra är inte så märkligt. Var som helst i Sverige eller jämförbara länder skulle man med liknande metoder kunna hitta personer som ser sig som förfördelade eller misshandlade av överheten, särskilt om allt bedöms "med nutida mått". Anledningen är att dessa samhällen var auktoritära till sin karaktär och att detta arv levde kvar även efter demokratiseringen. Skolagan var tillåten i hela Sverige ända fram till 1958. Drabbades tornedalingar verkligen extra hårt?
Och så det slutgiltiga kravet – staten ska be om förlåtelse till dessa människor och försonas med alla dem, som också var nöjda med att känna sig integrerade i detta land. Vi som inte vill att detta ska ske för oss själva och för våra egna förfäder – vart ska vi vända oss?