Jag är Luleåbo och ganska nöjd med det. Jag bor i en stad som inte är för stor, men heller inte för liten för att kunna erbjuda alternativ på förströelse som inte kostar skjortan.
Jag är hundägare och då handlar det mycket om vardagsmotion. Jag kan tacka hunden för att jag måste ut. Så får jag tacka stan för alla fina promenadstråk som generöst erbjuds oss hundägare, och alla andra som vill vädra sig och eventuellt hitta livsnjutning i att bara vara, här och nu.
Det är faktiskt en avsevärd del av befolkningen i Luleå som trafikerar stråken; Blodomloppet som går runt Skurholmsfjärden, strandpromenaden från Södra hamn till Norra hamn och inte att förglömma isvägarna på Södra fjärden och in till Norra hamn. Jag möter dagligen turister som ler med hela ansiktet för en sparktur ut mot Gråsjälören med en sponsrad lånespark. För mig är det bara ett givet vardagsnöje.
Men allt är inte bara bingo! Snön gnistrar vit, men med jämna mellanrum uppträder större eller mindre högar av hundbajs. Bajs är inte konstigt, då hunden, liksom folk, måste göra sina behov. Det konstiga är att hundföraren inte städar upp efter sin hund. Jag är säker på att samma person ser det som naturligt att spola vid alla toalettbesök.
Det här beteendet är absolut inte allmänt förekommande bland hundägare. Det är gott om hundar och om alla slarvade skulle vi traska omkring i ett kloakdike på våra promenader. Produkten är dessutom illaluktande och besvärlig att rengöra skorna från. Den är inte naturligt förekommande i naturen och den räknas som nedskräpning.
De som lämnar bajset (om ingen ser) och bara går vidare, beter sig illojalt mot den grupp de representerar, alltså hundägare.
Det vore tråkigt om vi hundägare blir portade från känsliga promenadstråk med anledning av att vi räknas som en sanitär olägenhet.
Alltså, skärpning!