Förstatligande av skolan föreslås som en lösning för skolan i Kiruna. Enligt många är likvärdighet ouppnåeligt i en kommunaliserad skola på grund av att kommunerna har så olika förutsättningar att leda och styra skolan. Men, förändringar tar tid och resultatet av återförstatligande får man vänta på länge. Frågan är om vi har råd att vänta så länge och dessutom vet ingen om det blir bättre. Jag undrar om inte den lösningen är en aning långsökt. Vi behöver nog vända blicken lite närmare oss själva, då kanske problemen går att lösa. Som jämförelse vill jag bara nämna att skolan i Finland har varit kommunal länge.
Jag som rektor verkar i en kommun där det stormar kring skolan. Den skolan som vi har i Kiruna och även i andra kommuner bygger troligtvis på gamla strukturer och ibland kanske gamla tankar om skolans uppdrag. Dessutom är den långt ifrån likvärdig lokalt. Som vi alla vet är det lärarbrist, vilket inte är unikt för Kiruna. Bristen på lärare kan inte ändras lokalt kortsiktigt, men det går att strukturera om den lokala skolan, så att den blir mer likvärdig.
En viktig del i omstruktureringen är till exempel att förstärka elevhälsan, som man gjort i Kiruna bland annat genom att anställa flera skolplacerade kuratorer. Jag har redan efter en kort tid sett att det har betydelse. Den förstärkta elevhälsan på skolorna måste få verka en längre tid. Vi måste våga tro på ett långsiktigt medvetet kvalitetsarbete.
Det har stormat kring uppsägningarna av verksamhetsassistenter i Kiruna. Vi har varit vana vid att lösa olika typer av problem genom att anställa många verksamhetsassistenter. Jag har sett det goda arbete verksamhetsassistenterna har gjort, men ibland har jag också sett att uppdraget har varit orättvist otydligt. Verksamhetsassistenter behövs för elever med behov av vissa typer av extraordinärt stöd. Oro och bristande trygghet kräver ett annat övergripande, systematiskt utvecklingsarbete där olika professioner tillsammans, inklusive verksamhetsassistenter, kompletterar varandra utifrån sina specifika spetskompetenser inom olika kunskapsområden.
För att det skall bli en positiv förändring i skolan i Kiruna behövs det fattas viktiga, övergripande beslut och det behövs ett modigt och klokt ledarskap för utveckling av hela skolan i Kiruna.
Vårt korta kollektiva minne förvånar mig. Det underskottet, som vi nu behöver åtgärda, är inget nytt. Vi har som organisation genererat underskott i flera år; ett underskott som genom ett under i slutet av året förvandlas till nollresultat eller till och med till överskott. En mycket svår ekvation att förklara pedagogiskt. Vissa statsbidrag ger kommunerna fantastiskt stort utrymme för kreativa lösningar, som inte har särskilt mycket gemensamt med syftet med statsbidraget. Medvetet använt skulle de väldigt många miljonerna under årens lopp ha gett andra resultat i skolan, tror jag.
Statsbidraget som jag syftar på har varit riktat till nyanländas etablering i samhället, men det har alltså använts till att hantera en ohållbar hushållning av resurser i skolan. Nu är det dessvärre så, att staten förra året i januari bestämde att Kiruna kommun inte längre ska få ta emot asylsökande. De kreativa lösningarnas tid är förbi.
Det är alldeles för enkelt att skylla på dem som nu försöker göra en storstädning såväl ekonomiskt, organisatoriskt som pedagogiskt i skolan i Kiruna. Den nya skolchefen tillträdde i maj 2019. Behovet att anpassa organisationen till tilldelad budget hade konstaterats långt innan hen tillträdde, men de nödvändiga besluten fick den nya politiska och administrativa ledningen ärva från den tidigare. De fick ett uppdrag som orsakar reaktioner.
Så ”vars” är jag som rektor är i detta? Min övertygelse är, att vi behöver göra ändringar i skolan i Kiruna av många olika skäl. Vi har väldigt mycket som är bra i skolan i Kiruna. Vi får inte ge upp.
Riitta Kotavuopio Olsson
Rektor för Språkcentrum i Kiruna, tf rektor på NRS och grundsärskolan