Jag vill dela med mig om tre saker som gjort stort intryck på mig.
Jag ser dem även som inlägg i den pågående diskussionen om ”resurser” till skolan. Ska alla åtgärder göras av skolan med därmed ökade kostnader samtidigt som personal slutar, inte orkar mer, eller bör de ansvariga för barnens uppfostran, föräldrarna, återta sin egentliga del av sina barns uppfostran?
Först deltog jag vid ett samtal med en lärare som jobbade i Älvsbyns grundskola. Samtalet rörde situationen i skolan och de svårigheter som lärarna sliter med: nog med tid för elevernas olika behov och svårigheter att tidvis kunna jobba i mindre grupper för att på så sätt öka inlärningen. Utöver lärande ska de trösta, uppmuntra, förmana och uppfostra ”våra” barn, ibland i svåra fall göra en avvikelserapport.
De får dagligen se elever som respektlöst bryter mot alla normala uppförandekoder genom bland annat otrevligt bemötande och varierande grad av kränkande handlingar mot elever och vuxna. Men den mesta respektlösheten och de flesta kränkningar sker utanför skoltid, på barnens fritid, utanför skolans kontroll men som följer med in i skolan, och påverkar utsatta elevers inlärning och mående negativt, och som skolan sedan får hantera och reda ut.
En hel del sker även via sociala medier som Snapchat, med åldersgräns 13 år och som alltför många underåriga använder med eller utan föräldrars medgivande. Läraren ansåg att det som händer på fritiden är föräldrars uppgift att hantera och reda ut så att barnen kommer till skolan i gott mående och redo för att lära sig.
Det andra var en debattartikel i Aftonbladet den 5 februari där en lärare i Göteborg beskrev sin situation. Hon börjar med att en undersökning visar att en minoritet av eleverna upplever att de ofta eller alltid har arbetsro i skolan. I Älvsbyn tycker 27 procent av eleverna i årsklass 8 att de ofta eller alltid har arbetsro i senaste undersökningen.
När hon stiger in i klassrummet måste hon påminna eleverna hur de ska uppföra sig, att vara snälla mot varandra, visa respekt för klasskamraterna och läraren, använda vårdat språk, vänta på sin tur, inte gå före i kö, vara schyssta, inte slåss, inte sparkas, inte puttas och så vidare.
Det blir ganska tröttsamt och tjatigt till slut. Ibland känner hon sig mer som förälder än lärare. Många föräldrar skulle bli chockade om de fick se hur annorlunda deras barn kan vara i skolan jämfört med i hemmet. Hon tycker också att föräldrarna ska lita på läraren då de ringer hem och berättar att deras barn misskött sig eller sagt något dumt. Syftet är att få ett gott och öppet samarbete och hon önskar sig helst ett svar med innehållet att ”jag ska genast prata med mitt barn. Tack för att du ringde och informerade oss”.
Prata med era barn och samarbeta med skolan för barnens bästa.
Det tredje var en krönika i Kuriren den 6 februari där Daniel Persson beskriver ungdomsproblem. De driver runt på stan i gäng och hetsar varandra, genom grupptryck på plats och videor på sociala medier och att stjäla blivit ett reellt problem i Luleå. I slutet av artikeln menar han att som förälder har man inte rätt att inte bry sig om sina barn, man måste lyfta upp dem när de behöver stöd och dra tillbaka dem när de springer åt fel håll.
I två av ovanstående beskrivningar relateras till andra orter än i Älvsbyn. Men även i lilla Älvsbyns tätort har vi över tid läst om skadegörelser, trakasserier av äldre, snatteri och förstörda varor i affärer och till det kommer alla kränkningar i skolan.
Det visar på en respektlöshet mot andra och visar på fel riktning av barnens inställning.
Det kan inte, som jag skrev i början, enbart vara skolan som försöker lösa detta.
Här måste alla som är föräldrar ta ett större ansvar. Prata med era barn om hur ni vill att era barn ska vara mot andra samt vistas oftare där barnen är, som närvarande vuxna som finns där för att stötta och hjälpa barnen att göra kloka val. I Älvsbyn borde vi ha mindre av dessa problem, det skulle alla vinna på.
Det krävs en by för att uppfostra ett barn. Låt oss tillsammans hjälpas åt.