Insändare: "Det känns som att jag ska dö när jag går till skolan"

Uppmaning till Luleå kommun: ta ledningen i att återintegrera hemmakämpare till skolan!

Mina erfarenheter som förälder till en hemmakämpare har övertygat mig om behovet av en genomgripande förändring i skolmiljön. Jag riktar därför en särskild uppmaning till Luleå kommun att ta ansvar för att hantera problemet med hemmakämpande barn på ett systematiskt och helhetsmässigt sätt.

Ingen vet i dag hur många de frånvarande eleverna är då det saknas nationell statistik. Enligt Skolverket framgår att minst 160 000 elever i grundskolan hade en total frånvaro under höstterminen 2019, giltig och ogiltig, på minst 15 procent och statistik från föräldranätverket Rätt till utbildning visar att skolelever med omfattande problematisk frånvaro har fördubblats mellan 2018 och 2022.

Min son har kämpat i skolan i fem år. Trots försök att tidigt informera och föreslå anpassningar för honom, möttes jag av oförståelse och okunskap från skolan. Under vårterminen i årskurs 2 var han mentalt så slut så att han inte längre kunde delta i undervisningen. Jag har sedan dess kämpat för att få gehör och förståelse för att skapa en anpassad skolgång för honom. 

När han till slut uttryckte att det kändes som att han skulle dö när han gick till skolan, insåg jag att han bar på ett trauma. Att ingen av de vård- och skolkontakter vi träffat genom åren uppmärksammat detta är katastrofalt. Trots år av kämpande och försök att få hjälp har vi stött på stängda dörrar och byråkratiska hinder och det har varit en ensam kamp mot ovilja och okunskap. Vi bollas mellan instanser inom kommun och region och är fast i ett moment 22 där alla hänvisar till "någon annan". Från att ha varit en framåt och nyfiken sjuåring har han i dag utvecklat social ångest och har svårt att lämna hemmet.

Denna termin har vi äntligen sett en ljusning genom arbete med en vårdhund och en erfaren kurator. Efter fem års svår skolgång kommer det ta lång tid att hitta tillbaka till något som kan liknas en normal skolgång och det är fortsatt en kamp för att säkerställa resurser och kontinuitet i arbetet. Jag uppmanar därför Luleå kommun att sätta en nollvision för hemmakämpare och ta initiativ till att arbeta systematiskt med frågan och ta initiativ till följande åtgärder:

1. Starta ett projekt för att minska hemmakämpandet genom samarbete mellan skola, socialtjänst och vård.
2. Sätt en organsiation och struktur för arbetet inom kommunen och tydliggör ansvar mandat och befogenheter.
3. Säkerställ tidiga insatser från förskoleklass och specialistkompetens tillgänglig för alla skolor.
4. Utveckla former och funktioner för samverkan mellan skola och vårdnadshavare. 
5. Inför obligatorisk utbildning för skolpersonal om att arbeta med hemmakämpande barn.
6. Utvärdera och följa upp varje skolas insatser regelbundet.

Det krävs en flexibel och lyhörd inställning för att möta behoven hos hemmakämpande barn och varje fall är unikt. Det finns inga facit, lyhördhet är ledordet för de vuxna som finns runt barnen. Vi måste tänka utanför boxen och vara beredda att backa vid behov. Kostnaden för en insats enligt ovan torde vida understiga kostnaden för sjukskrivningar av föräldrar och det livslånga utanförskap som ofta följer av långvarig skolfrånvaro. 

Jag hoppas på en framtid där alla barns unika förmågor tas tillvara och där skolan är en plats för alla att trivas och utvecklas i.