X (före detta Twitter) har svämmat över av hånfulla Luleå Hockey-supportrar. När Skellefteå AIK ställde till med årets hemmapremiär och guldceremoni så fattades knappa 1 000 besökare. En femtedel osålda plåtar till vad som borde vara en av årets största händelser.
Luleåfans är skadeglada och ifrågasätter lojaliteten hos Skellefteås supporterskara och låter fansens ljumma intresse lägga en fuktig matta över hela föreningen. Jag själv är en hängiven Luleåsupporter och har mina åsikter om Skellefteå AIK. Men när jag ser Luleåtwitters höga svansföring inser jag att det jag känner inte handlar om Skellefteå, utan om någonting annat.
I Luleå skulle det vara otänkbart att inte sälja slut på biljetter. I Luleå vore det helt omöjligt att någon inte deltar i premiärmarschen. I Luleå vore det fullständigt osannolikt att hypen skulle dö. Har ni redan hunnit bli så pass gamla (eller unga?) att ni redan glömt?
Man får intrycket av att Luleåfans tar draget i hallen och det konstanta surret för givet. Att det här är någonting man byggt helt själva med murbruk och slev. Jag tror inte det här är en produkt av någonting annat än att vi har belönats med ett framgångsfattigt lag med hjulspåren på undre halvan av tabellen. För det sägs ju att förlorarmentaliteten sitter i Delfinens väggar. En osalig ande som rasslar i sina rostiga kedjor och får den allra vassaste av spelare att blekna. Men nu har det börjat hända något. Vi har, trots plumpar i registret, etablerat oss som ett riktigt topplag. Under de senaste säsongsupptakterna har guldet känts greppbart, att Le Mat är inom en armlängds avstånd. Nu gäller det bara att sträcka sig ut och ta det, och varje seger är en match närmare det vi trodde var ouppnåeligt. Människor jag aldrig tidigare hört ta hockey i sin mun vallfärdar nu till arenan hand i hand med de mest inbitna av kärnsupportrar. Hypen har blivit enorm: känslan av att vi tillsammans är på väg mot något historiskt – vinna guld och samtidigt överkomma våra egna inre demoner. Därför känns också varje förlust som att en kniv vrids om i hjärtat. Vi skulle ju inte vara några förlorare längre.
Men ödmjukheten får inte försvinna. Det är inte en evighet sedan tisdagsmatcherna knappt nådde över 5 000-strecket. Säsongen var över ens innan 52 matcher spelats. ”Vi är skit vi vet” kunde sjungas oironiskt. Säsongen 2008 slutade med ett ynka mål från kval. Ett mål från kval. Stanna upp och njut och förstå hur skör den här gåvan är: att få bli genuint besviken för att en dröm man verkligen trodde på inte uppfylldes.
Vinner vi guld kommer mitt intresse att svalna. Jag kommer fortfarande se matcherna. Men det kommer inte vara tävling på samma villkor som tidigare. Drömmen har ju redan gått i uppfyllelse. Jag tröstade mig själv efter den där finalmatchen 2022 med att ”drömmen är i vart fall fortfarande vid liv”. Går Luleå till final nio år i rad är det inte samma sak längre. Varför skulle vi vara annorlunda från någon annan? ”Vad ska jag säga, det är inte lika roligt längre”, sa en vän från Skellefteå till mig. Och vem klandrar honom. Det är säkert kul att vinna guld nummer 3, men det kan inte vara lika roligt som det ouppnåeliga första. Sen kan man håna Skellefteås tomma ishall så mycket man vill, men mäter man nu framgång i vunna ishockeymatcher går det inte att skratta åt Skellefteå på ett enda plan.
Om något borde man tycka synd om dem.