Hej Elisabeth Rosenbrand!
Det var nog rubriken på din krönika, publicerad i Kuriren 24 oktober, som var mest intressant för mig. Jag som kom hit i det som då var känt i hela landet som Stålverk 80-projektet och lite senare skulle bli känt som Stålverk 80-kraschen.
Vi var många som kom hit hösten 1975 och snart blev nybyggare i de första färdiga stadsdelarna Porsön och Björkskatan. Det var mycket som stack ut då, lastbilsrallyn för nya bostads- och industribyggen och skräpet kring nybyggnationerna. Vi hade kommit till det nya Klondike, sade det.
I flyttrushen ingick entreprenörer och konsulter, naturligt nog, men där fanns också gruppen av familjer och enskilda som var utlokaliserade från Statens geotekniska institut i Uppsala.
Som en av cheferna i stadshuset fick jag vara med om en variationsrik mental resa i kommunala stadsbyggnadsverksamheten. Det jämförelsematerial jag hade med mig var från chefstjänster i Stockholms stad och nyblivna Gävle kommun, fem respektive fyra år. I Luleå blev det 20 och en del övertid.
Jag vet väldigt lite om ämnet som du analyserar men jag tycker det är väldigt bra att det görs den typen av analyser. Att det också finns en historisk – ganska kort – tillbakablick förhöjer läsvärdet avsevärt.
Du framhäver också vikten av den konstnärliga friheten och dilemmat att sådan frihet är svår att uppnå. Min åsikt är att liknande dilemman är förhärskande inom flera samhällsområden och kanske särskilt inom det som jag bäst känner till, stadsplaneringen. Överallt där kreativiteten på obefogat sätt stryps försämras resultatet radikalt.
En sak som jag tycker borde uppmärksammas mer och åtgärdas är saknaden av en volym "Stadens historia". Hur ska en sådan kunna åstadkommas?
Här kommer man in på det som du förespråkar i artikeln: "Det ska vara högt i tak". Jag tillägger att författaren gärna får vara en ung nyfiken person som brinner för att åstadkomma högt läsvärde för lång hållbarhet. Finns det sponsorer för ett sådan projekt? Jag tror det.