Regeringen och samarbetspartierna har – med all rätt – fått stort stöd från medborgarna för hanteringen av coronakrisen. Samtidigt pekas finger från centralt håll mot kommuner och regioner för obefintliga beredskapslager av utrustning, otillräcklig personal inom vård och omsorg, brist på IVA-platser och usla löner till personalen.
Coronakrisen ställer en gigantisk obalans i vårt samhällssystem i blixtbelysning. Staten plockar obekymrat fram hundratals miljarder från överfulla ”lador”.
Samtidigt gick 41 procent av kommunerna och 38 procent av regionerna hundratals miljoner back förra året – mitt i en stark högkonjunktur. 21 procent av intäkterna hos regioner/kommuner är nådegåvor från staten – ofta öronmärkta pengar. Det är en gåta att någon vill ta den otacksamma rollen som region- eller kommunpolitiker.
Staten lägger rabarber på 51 procent av de totala skatter som betalas av företag och privatpersoner, 2,1 biljoner kronor år 2018. Kommuner och regioner får 37 procent. 12 procent går till ålderspensioner och EU.
I huvudstaden finns nästan 80 000 ofta högavlönade statsanställda. Nya statliga myndigheter inrättas ständigt. En statlig ämbetsmannaöverklass med huvudstadsperspektiv och oklara uppgifter frodas. Staten har ju gott om pengar.
Staten har bestämt att kommuner och regioner ska bekosta den kärnverksamhet som är viktigast för medborgarna; skola, vård och omsorg. Deras skattebas är den sårbara löneskatten. När landsbygden utarmas försvinner jobben och därmed skatterna. Att höja kommun- och regionskatten ytterligare innebär fler låginkomsttagare med försörjningsstöd. Politikerna sitter i en rävsax.
Region- och kommunanställd vård- och omsorgspersonal samt lärare har skamlöner och ohållbara arbetsförhållanden. Sjuka, äldre och elever kommer i kläm. Att bygga beredskapslager finns inte ens på prioriteringslistan.
Då och då droppar regeringen ett antal stödmiljoner till kommuner/regioner och solar sig i glansen från dessa miljoner. Nådegåvor till ”skola, vård och omsorg” har blivit mantrat i kampen om röster i riksdagsvalen.
Ett erkännande måste man ge staten – den har enastående kreativitet att uppfinna nya skatter. Förutom arbetsgivaravgifter, moms, kapitalskatter, företagsskatter m.m. så finns ett 25-tal olika punktskatter.
Bara den senaste skatten på plastkassar ger staten 2,7 miljarder trots att ytterst få svenska plastkassar har hamnat i naturen. Och det lär inte bli den sista punktskatten så länge miljöpartiets miljöpiska får fortsätta att vina. Luften vi andas och vattnet vi dricker går ju också att beskatta.
Den enorma obalansen mellan staten och regioner/kommuner är ohållbar i längden. Tillfälliga statsbidrag och skatteutjämningssystem förändrar inget fundamentalt. Det krävs grundlagsändringar. Sverige måste, i likhet med världens framgångsrikaste länder, gå mot federalism. Den storstadsdominerade riksdagen måste balanseras med en senat med lika många senatorer från varje region. Regioner måste få vidgade skattebaser och egen lagstiftningskompetens. Landshövdingen ersätts med folkvald guvernör.
Ökad federalism ger ökad demokrati och motverkar den farliga nationalismen. Makten kommer närmare människorna. Medborgarna kan möta de verkliga makthavarna i närbutiken var och varannan dag. Dagens ministrar, inklusive de från egen regionen, är oåtkomliga för vanligt folk.
Regioner och kommuner med resurser kan också stödja näringslivet i kriser. De gör det redan nu trots tomma skattekistor.
Våra regionala riksdagsledamöter samt kommun- och regionpolitiker tiger – även om de också måste se den ohållbara maktbalansen. Tyvärr har staten och partierna sedan länge gjort dem alltför ekonomiskt beroende av den starka staten och rikspolitiken – även som privatpersoner.
Det är en lång väg att vandra – men någon gång måste de första stegen tas.
Lars Pekka
norrbottensjournalist som följt statens maktutövning i 50 år