Varför byggs inte höghastighetsbanor i Sverige, undrar Per-Olof Järvegren i en insändare i Kuriren den 23 juni.
Så konstaterar han att miljönyttan är självklar. Många forskare hävdar dock att energiåtgången från byggandet aldrig skulle kunna återbetalas.
Dessutom ökar energiåtgången med kvadraten på fartökningen. Det innebär att höjning av hastigheten från 250 km/t till 320, som föreslagits, stiger med nästan 50 procent.
Järvegren vill att regeringen ska skynda på Trafikverket. Men verket måste ju uppfylla lagstiftningens krav som tar tid. Dessutom finns inget riksdagsbeslut i frågan. Och det ligger långt bort. Det måste bli ett brett samförstånd som står sig över framtida maktskiften.
Här är kostnaden ett hinder. Den brukar anges till 230 miljarder. Men det är i 2016 års kostnadsläge. Dessutom finns exempelvis kostnader för stationsbyggnader, anslutningsspår och lokal infrastruktur inte är med (enbart Lund vill ha en station för ca 20 miljarder). Dubbla summan är därför mer realistisk.
En höghastighetsjärnväg kan endast ta persontåg. Ska vi uppnå miljö- och klimatmålen måste gods i stor skala flytta över från landsväg till järnväg. Därför måste nya stambanor även kunna utnyttjas för godståg.
Den enda lösningen, för att uppnå det Järvegren pekar på, vore att bygga standardbanor för 250 km/t. Järnvägar som kan ta både person- och godståg. Det borde riksdagspartierna kunna ena sig om.