Jag blir ledsen när jag hör rapporter om att många gravida inte vaccinerar sig eftersom de är oroliga för vad vaccinet kan göra mot deras barn. Tyvärr har man sett att de prematura födslarna har ökat på grund av att många ovaccinerade gravida blivit svårt sjuka i covid.
Det här är min berättelse.
Jag fick min första son för snart 16 år sedan. När jag väntade honom hade jag knappt hört talas om prematura födslar. När jag var i vecka 24 fick jag så mycket värkar, jag kom till förlossningen på Sunderby sjukhus och den fantastiska läkare som jag träffade sa att tyvärr var mitt barn på väg ut.
Hon gav mig kortisoninjektion för att påskynda barnets lungor, sen blev det ambulansflyg till Umeå.
När jag hamnat i en sal på förlossningen i Umeå fick jag dropp som skulle hjälpa till att stoppa värkarna. Jag fick inte kliva upp ur sängen, jag låg där och grät och försökte ta in vad som höll på att hända. Vårt barn skulle födas tre och en halv månad för tidigt.
Jag lyckades kämpa emot i fyra dagar trots konstant plågande värkar.
Till slut gick det inte längre. De tog in mig i en förlossningssal och bytte dropp till ett som skulle sätta igång värkarna ännu mer, förlossningen fick inte stanna upp, det var tvunget att gå fort. Efter ett litet tag kom vår lille son ut, vägde endast 800 gram och var 33 centimeter. Sekunder efter kom ett helt team genom dörren och tog honom med sig, jag fick inte se honom. Min man följde med till ett rum där de intuberade vår son för respiratorvård. De förde in en tunn slang ovanför foten som gick genom kroppen upp till hjärtat, där fick han näring och medicin. De satte även katetrar i navelns ven och artär för övervakning och medicinering. De förde in en sondslang genom näsan ner till magsäcken för att kunna ge mjölk.
Mätare och slangar var fästa överallt på hans lilla kropp. När de var färdiga med honom fick han åka till iva med en transportkuvös, där fick han flytta in i den kuvös som skulle bli hans hem i många långa veckor.
Sju timmar efter förlossningen fick jag äntligen se honom för första gången. Han hade fått en akut lungblödning och var väldigt sjuk. De sprutade in medicin i lungorna, gav lugnande medel dygnet runt. Han hade en pump som pumpade i honom morfin dygnet runt, när det inte räckte gav de honom extra morfin. Hans lunga gick sönder och han hade sammanlagt sju dränage in i lungan. De röntgade lungorna upp emot tio gånger per dygn. Vi var oroliga för vad all strålning skulle göra med hans lilla kropp, men de var tvungna att se vad som hände med hans lungor.
Hans medicinlista var en A4 lång. Han fick blod varje dag i flera veckor. De kämpade för att hålla honom vid liv men chansen att han skulle överleva var inte stor. I fyra veckor fick vi en timme i taget av läkarna.
Efter fyra långa plågsamma veckor vände det äntligen. Han slapp ligga i respirator, fick cpap istället och jag fick hålla honom för första gången. Då kom nästa jobbiga skede, att trappa ner på morfin och lugnande. I flera dagar låg han och ryckte, han var beroende av morfin.
Vägen till utskrivning var lång, vi flyttades så småningom till Sunderbyn med ytterligare två månaders vård på barn-iva där. Vi hade tur och fick åka hem med vår son efter tre och en halv månad. Tyvärr så var det inte alla föräldrar som hade lika tur som vi.
När vi väntade vår andra son undersöktes jag noga varje vecka. När jag var i vecka 20 började jag få värkar igen. Denna gång lyckades de hitta problemet och jag fick antibiotika i 20 veckor. Det tog emot att ta antibiotika så länge under graviditeten men annars skulle han också komma för tidigt och jag gjorde vad som helst för att undvika det. Han fick växa klart i magen och kom tre dagar efter utsatt tid.
När jag tänker på alla blivande mammor som inte vaccinerar sig kan jag inte låta bli att tänka på allt mitt barn fick utstå och vad han fick in i sin lilla kropp. Att föda prematurt är inte något jag önskar någon annan att gå igenom.
Jag hoppas att jag genom detta kan få några gravida att tänka över sitt beslut en gång till.