Jag är ursprunglig Storöbo bosatt i Sundsvall och har inget ekonomiskt intresse i fiskerinäringen. Jag minns trålfiskets begynnelse och de äldre fiskarnas oro för belastningen på beståndet.
En klok man med ursprung i Storön och bosatt i Luleå, Karl-Bådo Johansson, fiskeriintendent hos Hushållningssällskapet, försvarade trålfisket inför de äldre fiskarna i byn och förklarade att ”vi ska ha klart för oss att beskattningen enbart nyttjar reproduktionen”.
Efter dryga 60 års trålfiske med över tiden ökat uttag kan man konstatera att K-B:s uppfattning besannats. Att tillgången varierat genom åren förklaras av temperaturer, vindar, strömmar och naturligtvis beståndets föryngringscykler.
Jag minns speciellt 2014 när fångsten var extremt riklig. Fiskelagens trålar var så proppfulla så man tvingades släpa trålarna till kaj och lämpa fångsten i land eftersom båtarna inte klarade mängden att lasta som brukligt på redden.
Vi konsumenter av den ädla varan fick det här året en försämrad produkt, beroende på att man inte klarade av att omhänderta mängden inom rimlig tid. Möjligen påskyndades processen med beredningen som möjlig orsak till den försämrade kvaliten?
Eftersom fisket sker på mindre än 20 procent av norra Bottenvikens skärgård kan det inte vara en klok idé att införa begränsning av uttaget. De naturliga förutsättningarna vi sett i det tidigare är troligen den bästa regleringen.
Yrkesfiskarkåren som är mest sakkunnig får inget gehör därför att man anses tala i egen sak, men här finns en gedigen kunskapskälla!
Med 60 års erfarenhet av fiskbeståndet i norra Bottenvikens skärgård bör inte en reglering vara till fördel, varken för beståndet eller fiskerinäringen. De variationer vi tidigare sett kan gott få fortsätta och vi kan kalla det för naturliga förutsättningar.
Jag tror Karl-Bådo instmmer med mig, att man kan inte med fiske ”Tömma havet” i Norra Bottenviken om man inte förgiftar det!