Familjehemsplacerade barn har en uppväxt som är präglad av olika sorters brister och försvårande omständigheter, därav blir de placerade. De har växt upp med våld, missbruk och/eller försummelse. De har blivit svikna av vuxenvärlden och dessutom blivit tvingade att flytta till en helt ny familj med allt det innebär.
Dessa erfarenheter sätter sina spår i barnen, inte bara känslomässigt, utan även i hjärnan. Detta gäller även icke placerade barn som har liknande erfarenhet. Hjärnan fungerar inte som det skulle ha gjort om de växt upp i en trygg familj med god anknytning. När dessa barn ska in i skolans värld och ska tillgodogöra sig sin utbildning, som de inte bara har rätt till utan det är även deras plikt att göra det, uppstår det allt som oftast problem. Barnet visar på olika svårigheter som liknar de välkända diagnoser som finns inom NPF-spektrat.
Detta ställer till det på många sätt för dessa barn. Det kan innebära att de inte kan ta in den kunskap som de får serverade, inget stannar kvar. De har koncentrationssvårigheter, blir frånvarande och kan ha lätt att bli aggressiva eller blir tysta och får ångest. Men det som förenar många av dessa barn är att de får gå till skolan, fem dagar i veckan, och misslyckas om och om igen. De får det bekräftat gång på gång, det de ofta redan tänker, att det är dem det är fel på.
Om barnet får hjälp krävs det ofta en diagnos. Barnet utreds och visar på testerna att hen har till exempel adhd, vilket leder till medicinering. Barnet får medicin för något som egentligen kan förklaras med hens historia och går att behandla. Barnet får ytterligare en stämpel, placerad och även diagnos samt får eventuellt medicin som de inte blir hjälpt av.
För att hen skall hitta en plats och känna sig värd och få tillbaka självkänsla letar barnet en miljö där hen accepteras och kan bidra. Många hamnar då i sammanhang där de hittar andra barn som även de har liknande erfarenheter. Vi vuxna kallar dem för struliga och ger upp genom att kasta ut dem ur klassrummet för att de stör. De lär sig att uppmärksamhet får jag om jag stör och bråkar. Istället för att skriva provet och få F varje gång, så vägrar jag och kastar provet på läraren. Jag upprätthåller en roll av stökig och uppkäftig, men det handlar om att rädda sig själv från upprepade misslyckanden som jag själv inte kan påverka. Jag får F i allt, alltså är jag dum i huvudet. Då kan jag lika gärna göra andra saker där jag får vara bra. Jag hittar ett sammanhang där jag får känna att jag tillhör, duger och kan bidra med något.
Barnet stör i klassrummet för hen känner att det är ingen idé. Om jag bara misslyckas gång på gång, ingen undrar varför och hjälper mig utan alla bara är arga och tycker jag missköter mig när jag försöker rädda ansiktet inför klassen när jag inget fattar, hur skall jag då kunna ändra mig. Jag känner att det är mitt eget fel.
Jag hävdar att för dessa barn är det vår plikt att hjälpa. Det gynnar både barnen och deras omgivning, men det är också ur ett samhällsekonomiskt perspektiv det mest lönsamma. Med förhållandevis enkla medel kan vi hjälpa dem att återfå förtroendet för vuxenvärlden och hjälpa dem tillbaka till skolan. Kostnaden för det är minimal jämförelsevis med att släppa dem och förkasta dem.