Min gravt hjärtsjuka kranskärlsopererade och älskade pappa har efter multipla infektioner nu vårdats klart efter tio veckor på sjukhus.
Alla infektioner är utläkta och inget mer behov av sjukhusvård finns därmed. Ansvarig läkare på avdelningen ringde mig och hans bedömning är samma som min, att pappa inte kan bo ensam i huset, dels på grund av hjälpbehov då han inte kan förflytta sig alls utan behöver lyft till rullstol som det är nu. Det andra är att han blivit gravt dement, troligen har demensen funnits sedan länge men på grund av alla sjukdomar kombinerat med lång tid på sjukhus har detta eskalerat snabbt.
Läkaren har ställt frågor kring hemsituationen, pappa uppger då att han bor i lägenhet, har flyttat hem till familjen och jobbar. Mentalt är han i sin värld tillbaka på 80-talet där han även nämnt katten som vi växte upp med.
Både läkaren och killen från kommunen stöttar att han måste till ett vårdhem och ingen kan väl rimligen sätta sig emot detta tänkte jag. Inte tills jag fick ett samtal från kommunens vårdsamordnare, som trots min förklaring i samråd med ansvarig läkare om ohållbar hemsituation, föreslog i första hand att ställa honom i kö för ett seniorboende, vilket kan ta lång tid och i realiteten är avsedd för allt annat än dygnet-runt-beroende av hjälp med matintag, medicindelning, hjälp med lyft till rullstol för toalettbestyr och så vidare.
Denna handläggare föreslog efter denna information att han faktiskt kunde hyra en stuga på någon camping och anlita hemtjänst vid behov. Jag frågade om kommunen står för den kostnaden om det nu ens vore en möjlighet med tanke på hans låga pension. Givetvis inte. Sedan frågade jag om hon skulle lämna en mentalt tvåårig person hemma ensam. Nej, det skulle jag inte svarade hon.
Nu är han beviljad korttidsboende och bad handläggaren inrätta en ansökan om plats på ett äldreboende. Efter detta vet vi ingenting, men troligen får jag fortsätta kämpa för rättmätig vårdinstans.
Det bör belysas och uppmärksammas för att Sveriges anhöriga ska vara beredda på att kriga för den rätt vi och våra kära har och betalar skatt för. De som ingen närstående har ligger ofta i sin säng utan tillsyn med tung blöja i bästa fall en halv dag innan assistans, det blev jag varse om redan för 30 år sedan då jag jobbade för hemtjänsten en sommarmånad. Denna ättestupa är en skam för Sverige.