De är nu närmare 90 år gamla. De väntar på att komma till ett äldreboende för att få den hjälp de behöver den sista tiden i livet. Men det kan inte erbjudas förrän tidigast om ett halvår, kanske dröjer det ännu längre.
Pappa är dement och behöver ständig tillsyn och kan inte vårdas hemma utan behöver vara på korttiden tills plats finns på äldreboende. Mamma har liggsår och ramlar ofta fast hon har rollator. Mamma har under sommaren upprepat åkt in med ambulans till sjukhuset då hon fallit och brutit sönder sina båda höftproteser och hon har fått flera bäckenfrakturer. Mamma har nu varit på korttiden. Pappa får stanna kvar, men mamma måste åka hem med dygnet runt hemtjänst och hemsjukvård. Äter gör hon inte när hon är ensam och hon kommer få mer trycksår och hon kommer att ramla och slå sej igen hemma. Hon har ramlat vid tre tillfällen de senaste två veckorna då hon varit på korttiden.
Ändå säger kommunen: "din mamma får inte vara kvar, hon ska hem!" Men pappa måste vara kvar. Mamma gråter: "men vi vill ju få vara tillsammans, det har vi varit i 36 år nu, vi älskar varandra! Jag vill vara kvar på korttiden tillsammans med min make tills vi får plats på äldreboende". Men se nej, det bryr kommunen inte sej om.
Det är ovärdigt, sorgligt och framförallt skamligt.