När USA svarade med att uppmana alla sina medborgare att omedelbart lämna Ryssland så förstärktes obehagskänslan. På samma sätt evakuerade Ryssland sin personal i Kiev några dagar före anfallet.
Vi kan vara närmare ett kärnvapenkrig nu än någonsin sedan 1945.
Invasionen av Ukraina är illa nog. När flera tusen kärnstridsspetsar osäkras så är det tydligt att hotet är mycket större än bara mot grannlandet Ukraina.
Vi har en diktator som är trängd och står med ryggen mot väggen. Han förfogar över vapen som kan ödelägga klotet och han hotar med att använda dom. Han har missbedömt Ukrainas förmåga att göra motstånd. Han har troligen en stor majoritet av sin egen befolkning emot sig när det gäller invasionskriget.
Det är en farlig situation. Hur ska vi i omvärlden hantera den?
Ska man förhandla och göra eftergifter mot någon som egentligen borde åtalas och dömas för folkrättsbrott vid internationella domstolen i Haag? Jag vet att det är motbjudande men kanske nödvändigt för att undvika en ännu värre katastrof. Det sämsta alternativet är att kärnvapnen faktiskt börjar avfyras.
Att bygga fred är mödosamt och tar tid. Det handlar om att skruva ner konfliktnivån, bygga upp ett ömsesidigt förtroende och erkänna all inblandade folks rättmätiga krav på säkerhet och att slippa bli utsatta för bomber och krig. I det längre perspektivet handlar det om att bygga upp en struktur som kan värna demokrati och mänskliga rättigheter.
Ett krig kan bara på en vecka skapa en enorm förstörelse och kosta tusentals människoliv. Efteråt ska allt byggas upp igen. Den materiella förstörelsen ska återställas. Såren ska läkas. Människors trygghet, säkerhet och tillit ska också byggas upp. Det som förstörs på en vecka kan ta mer än en generation att återställa.
Därför kommer jag inte att bli någon krigshetsare. Jag tror inte på NATO-anslutning eller att vi löser säkerheten mellan Europas länder med militär kapprustning.
Sverige behöver liksom andra länder ett militärt försvar. Men lösningen på säkerhetsproblemen både här och i Ukraina kommer att behöva handla om politik i slutändan.
Jag lyssnade på Maj-Britt Theorin när hon besökte i Luleå för fem år sedan. Denna kloka och erfarna tidigare fredsambassadör talade om behovet av ”en aktiv utrikes- och säkerhetspolitik inriktad på att lösa konflikter, inte utkämpa dem”.
Maj-Britt Theorin finns inte kvar längre hos oss men hennes tankar är fortfarande aktuella.