Modernisera arbetsrätten. Visst låter det fräscht och 2000-tal?
I själva verket innebär det underlag som ligger som förslag på förändring av arbetsrätten på svensk arbetsmarknad en rörelseriktning långt bakåt i tiden. Långt före det 1970-tal då flera reformer antogs som ligger till grund för den arbetsrätt, med till exempel LAS (Lagen Om Anställningskydd), vi känner till.
Den så kallade modernisering av arbetsrätten det skrivs om i Januariavtalet mellan regeringen och delar av oppositionen är i historisk backspegel av det dammiga slaget, det vill säga då arbetsgivare kunde säga upp eller avskeda arbetare utifrån eget tycke, för att ta ett exempel. Med redan nämnda reform av arbetsrätten på 1970-tal och efter det, har det krävs motivering och samtal med en facklig part för att säga upp, friställa, människor.
Den reella moderniseringen av arbetsrätten har alltid setts snett på av högern och vissa andra borgliga partier i Sverige, idag går Centern och dess Thatcher-beundrare i bräschen för attackerna.
Om Socialdemokraterna, politisk arkitekt till moderniseringen av Sverige (däribland arbetsrätten), går med på Januariavtalets så kallade modernisering, är det en händelse av historiskt slag, en återgång till en tid på arbetsmarknaden som är allt annat än modern.
Än är inte sista ordet sagt, fackförbund är av naturliga skäl emot, medan arbetsgivarnas uppbackare får något drömmande i blicken.
Arbetsrättens framtid borde dock kunna lösas av parterna på arbetsmarknaden, enligt traditionell svensk modell, en modell som emanerar från 1930-talet, men som ändå är bra mycket modernare än den så kallade moderniseringen av arbetsrätten Januariavtalet öppnar upp för.