Som kommunanställd som jobbar hemifrån då och då kan jag inte låta bli att småle åt pratet om distansarbete. Det verkar som att vi som jobbar hemifrån är något av ett samhällshot – inte för att vi inte gör vårt jobb, utan för att vi kanske äter lunch i kalsonger. Som om det vore det största problemet vi har på arbetsfronten just nu.
Att arbeta hemifrån innebär varken att vi tvättar, städar eller smiter iväg på ärenden under arbetstid. Det handlar om att få saker gjorda, oftast med färre störningar än på kontoret, där buller, avbrott och teknikstrul gör det svårt att hålla fokus. För att inte tala om lokalerna som inte är anpassade, med dålig akustik och dålig ergonomi som ingen verkar bry sig om. Det låter som tipsaren tillhör en viss grupp i samhällen en nyzeeländsk parlamentsledamot hade en del att säga om. Välkommen till samtiden.
Men visst, om någons största bekymmer är hur vi klär oss vid lunch – då är det väl det vi ska prata om? Samtidigt ignoreras de faktiska arbetsmiljöproblemen vi brottas med varje dag. Så kanske borde vi lägga mindre energi på klädseln och mer på att fixa de kontorsmiljöer där vi förväntas vara produktiva. Det skulle göra arbetsdagarna bättre för alla – oavsett om vi jobbar hemifrån eller på plats.
Det har alltid varit fult för en kommun att ha förmåner för sin personal eller för den delen satsa på de som arbetar i dess lokaler.