I Jordbruksverkets regler för djurhållning kan vi läsa följande i Kapitel 2, 12 paragrafen: Hundar som hålls inomhus utan fri tillgång till rastgård ska rastas utomhus regelbundet med hänsyn till hundens ålder och hälsotillstånd. Hundar som permanent hålls i rastgård ska dagligen rastas på annan plats.
I Allmänna råd, 2 kapitlet, 12 paragrafen står det: Hundar bör rastas var sjätte timme dagtid, valpar och äldre hundar dock oftare.
Detta är ju bra för våra husdjur. Men hur har vi det med reglerna för våra gamla och sjuka som inte längre har möjligheter att styra över sin egen tillvaro? Hur ser reglerna ut för dem? Eller är dessa liv mindre värda att vårda än husdjur och boskap?
Med tanke på hur många av de som finns inom institutionsomsorgen kan frågan besvaras med ett tydligt ”Ja, tydligen”!
Vilket är skamligt för en nation, som gärna betraktar sig som ett föredöme i social välfärd och omsorg.
Om jordbruksverkets regler och rekommendationer upphöjdes till svensk lag kanske det skulle bli ett mänskligare samhälle för gamla, handikappade och ensamma.