Många av kommunerna i Västerbotten och Norrbotten har länge plågats av styren som i vart fall inte haft en mer vän blick än nödvändigt mot privat företagande. Och det märks, både när man pratar med folk och när man tittar på Svenskt näringslivs kommunranking över lokalt företagsklimat.
Norrbotten är ett evigt sorgebarn. Luleå som både betraktar sig som och har förutsättningar för att faktiskt vara regionens nav och motor har gjort sitt bästa för att hamna så långt ned som möjligt i rankingen och klockade i fjol in på plats 267 – av 290. Det är ändå imponerande uselt av en kommun med så goda naturliga förutsättningar. Det är strikt taget enbart Boden som fyller en med ett påtagligt mått av hopp i Norrbotten, och grunden för det arbetet lades till stor del när Boden styrdes av en Moderatledd majoritet under åtta år när seklet var ungt. S i Boden har dock sedan dess visat att man kan vara röd och ha ett gott öga till företagare vilket länder det till heder.
Västerbotten muntrar knappast upp heller. Umeå får närmast betraktas som en framgångssaga med sin 144:e plats. Men det blir knappast ballonger, tårta och partyhattar för det. Skellefteå klarade en 214:e plats vilket möjligtvis kan sägas vara bra i jämförelse med Luleå men det är inte så mycket en lågt lagd ribba som en nedfilad tröskel.
Det är inte svårt att få bilden att den entusiasm som kommunerna uppvisar över dessa enorma industrisatsningar av olika slag aldrig gäller de små eller ens medelstora företagen. När de blir aktuella är helt plötsligt ingenting omöjligt. Planer tas fram i rekordfart av politiker som inget hellre vill än att garantera en lyckad företagssatsning helt plötsligt. Tillstånd ordnas snabbt som attans. Och inställningen från förvaltningen är, tja, inställsam. Något som småföretagarna oftast bara kan drömma om.
Tänk så mycket bättre företagsklimatet här uppe skulle bli om kommunerna lade ned bara en bråkdel av den energi som har riktats mot de stora nyetableringarna på småföretagarna. Då skulle desperationen vara betydligt mindre eftersom vi redan skulle ha blomstrande näringsliv. Attraktiviteten skulle inte behöva konstlas fram i märkliga pr-planer utan ha en mer genuin klang som man faktiskt kunde tro på. För det är inte industrijättarna som gör en stad – det kan bara småföretagarna göra.
Nog påverkar de stora industrierna samhällena de verkar i. Det är bara att titta på LKAB och Kiruna för att slå bort eventuella andra tankar. Men det är småföretagen som tar en samling bostäder och ingjuter liv och lust i dem och förvandlar alltsammans till ett samhälle. Det är restaurangerna och krogarna. Blombutiken på hörnet som alltid vet vad som passar. Hobbybutiken som ingen riktigt förstår hur den går runt. Kiosken på hörnet och grillen på stan. De skänker karaktär och personlighet åt en plats.
Dessvärre så tas de nästan alltid för givna. Man behöver inte anstränga sig för småföretagen. De bara finns där. Och finns inte en så dyker det väl upp en annan. Det är en märklig och tråkig inställning till en sektor som genererar oerhörda mängder skattepengar. Utöver den trivsel de bidrar med.
Men småföretagare är inga magiska varelser utan människor av kött och blod som alla andra – möjligen med en något högre riskbenägenhet. Men inte hur stor som helst. Och trilskande kommuner som bara gör livet surt för en är en allvarlig risk. Ingen vill ägna mer tid än nödvändigt åt att bråka med tjänstemän som vägrar lyssna, förstå eller i många fall sluta betrakta en som en fiende.
Bara att ändra bemötandet i den offentliga verksamheten skulle innebära ett stort lyft för företagsklimatet. Sluta att se företagarna som fiender i ett nollsummespel. Betrakta hellre såväl företagen som kommunen som aktörer som gemensamt ska försöka få till en så bra lösning som möjligt inom ramarna för lagar och regler.
Det vore en bra början. Och ett möjligt startskott för en företagsrevolution i norr som samspelar med industrisatsningarna och befolkningsökningen. Utrymmet finns och om vi inte tar den här chansen riskerar vi att få städer som växer i storlek men inte i innehåll. Ett slags zombiestäder. Vem i hela världen ska vilja flytta upp till det? Och hur många av dem som ändå har gjort det kommer att vilja stanna kvar?
Daniel Persson är politisk redaktör i Norrbottens-Kuriren.