Skellefteå centrum.
För 30 år sedan var Skellefteå en slumrande norrländsk kuststad.
Chansen att få se en byggkran i aktion var ungefär lika stor som att få se en livs levande dront.
Boliden Mineral, Skellefteå Kraft, Martinsons Såg, Futurum och Alimak var några av de största arbetsgivarna.
På idrottsfronten regerade Skellefteå BK, tog åtta SM-guld i baseball mellan 1989 och 1999. Sunnanå hade ett bra damfotbollslag. Stan kunde även stoltsera med elitlag i volleyboll och i basket.
Däremot hade inte Skellefteå AIK på allvar börjat vandringen mot alla SM-guld. Kvalspöket spökade år efter år.
Skellefteå befann sig i en djup formsvacka. Befolkningssiffrorna pekade åt fel håll. Den demografiska utvecklingen såg allt annat än bra ut. Den bildliga yllefilt som placerats över stan var tjock, våt och illaluktande.
Kommunledningen insåg: någonting måste göras, men vad?
Storvulna planer började ta form. För att klara trafiksituationen i framtidens tänkta centrum behövdes en ny bro över älven. Den håller på att byggas trots att 61,7 procent av Skellefteborna som deltog i den rådgivande folkomröstningen 2014 sa nej till bron.
Politiker och tjänstemän planerade för en stad som inte fanns mer än möjligen i deras fantasi och drömmar.
En bro placerar knappast en kommun på kartan. Vad som däremot gör det är ett 20 våningar högt hus i trä med hotell, konferensdel och kulturhus. Ett kulturhus som hamnar på första plats när den brittiska tidningen The Guardian listar årets bästa arkitektur.
Skellefteå har äntligen hamnat på kartan.
Men det är att gå händelserna lite i förväg.
Mikael Bengtsson, politisk redaktör på Norran, skriver om Skellefteås resa från formsvacka till tillväxttopp.
I december 1924 bryter den stora guldfebern ut. Då görs det första malmfyndet i Fågelmyran, tre mil nordväst om Skellefteå. 90 år senare är det dags för en ny ”guldfeber”. Men nu är det inte guld som glimmar – utan batterier.
Skellefteå kunde erbjuda vad Northvolt och dess grundare Peter Carlsson ville ha. Det handlar om energi- och kompetensförsörjning, om fungerande infrastruktur, om vård, skola och omsorg. Det handlar om bostäder, bostäder och åter bostäder.
Eller som Jesper Wigardt på Northvolt säger i en intervju med Tidningen Näringslivet (5/5 2021): ”Ganska snabbt fick vi bra känsla hos Skellefteå kommun som var snabba, kreativa och flexibla och som hade en entreprenöriell attityd.”
Grattis till det, Skellefteå.
Resten är, som det heter, historia. Historia som pågår.
Vissa vill göra gällande att Europa inte sett en samhällsomvandling, som den som pågår i Skellefteå, sedan andra världskrigets dagar.
En hel stad, en hel kommun har börjat leva upp igen. Nu finns det självförtroende och den självkänsla som saknades när bildliga yllefiltar och bokstavliga jantelagar försvårade, ibland hindrade utvecklingen.
De byggkranar som för 30 år sedan var lika ovanliga som dronten är i dag nästan lika vanliga som talgoxen och staren.
Det byggs på höjden och på längden, det byggs i stan och i byarna.
Här och var hörs protester från boende som inte gillar att höghusen hindrar kvällssolen från att ta sig in på balkongen.
Något av det värsta som kan hända Skellefteå som kommun är att lägenheterna inte byggs tillräckligt snabbt, att all nödvändig kommunal servicen försenas. Att arbetare och tjänstemän på Northvolt bosätter sig i någon annan kommun. Där de betalar skatt.
Då riskerar Northvoltetableringen att bli en förlustaffär för Skellefteå.
Mer folk på stan, fler restauranger och affärer. Fler lägenheter och ännu fler lägenheter. Höga och ännu högre.
Men den största förändringen sitter förmodligen inte i byggnaderna. Den är att Skellefteå kommer att internationaliseras. På måndag står det Marklund eller Pettersson på granndörren. På onsdagen kan det mycket väl stå Kobayashi, Habib eller Ricci.
Antalet nationaliteter bland dem Northvolt anställt i Skellefteå och i testlabbet i Västerås närmar sig 100.
Men det ska inte ses som ett egensyfte att rekrytera många nationaliteter. Det är en nödvändighet eftersom den kompetens som Northvolt behöver inte finns i någon större skala i Sverige.
Alla politiker och tjänstemän när en dröm. Att få sin kommun placerad på kartan. Det har Skellefteås båda kommunalråd Lorents Burman och Evelina Fahlesson lyckats med. Tillsammans med bland andra kommunchefen Kristina Sundin Jonsson.
Steg två: att dra fördelarna av att ha hamnat på kartan.
När yllefilten var som tyngst, våtast och mest illaluktande började Skellefteå tänka visionärt. Det måste kommunen fortsätta med. För det här projektet är inget självspelande piano. Fallgroparna är otaliga.
Det är så mycket, så mycket som måste fungera. Inte bara vården, skolan och omsorgen, infrastruktur och kommunal service. Vad som är än viktigare är den mentala resan. Att välkomna det annorlunda, det visionära, det som sticker ut.
Historiskt sett har Skellefteå varit väldigt bra på det. Att välkomna och bejaka det annorlunda, uppfinnarna, småföretagen. Det är den viktigaste av nycklarna för att Skellefteå ska lyckas med sin del av den gröna omställning som Sverige behöver.
Mikael Bengtsson är politisk redaktör på Norran, som har beteckningen frisinnad
