När hon har kommit till stan har hon alltid stuckit till honom en hundralapp. Det har blivit några hundra under tidens gång.
– Det är mina egna skattade pengar och dem gör jag vad jag vill med, säger hon med eftertryck.
– Han behöver dem mycket mer än jag gör. Det säger jag och det står jag för.
Hon tycker att en hel del som sagts om saxofonspelet och saxofonspelaren Costica Bojar inte är sant.
– Det är inte sant att han suttit på samma ställe hela tiden, till exempel. Han har flyttat på sig.
Astrid Norberg säger att hon kunde aldrig drömma om att Costica Bojar skulle känna sig tvungen att sluta spela.
– Jag har njutit av hans musik, den har fått det att spritta i benen igen.
Hon är gammal dansare som med ålderns rätt slutat dansa.
Hon tackar sin mor för att denna tidigt lärde henne att inte döma människor efter vilken grupp de tillhör utan hur de är som personer och hon tycker att en del av det som sagts om Costica Bojar kunde hon aldrig drömma om skulle sägas.
– Jag var uppriktigt sagt förbannad när jag läste om det.