Som flicka ville Kaarina, som är född i Finland, bli balettdansös. Hon hade sett en balettföreställning och det hade gjort ett starkt intryck.
När hon inte fick bli det då det blev konståkning i stället och det gjorde hon så bra att hon blev finsk konståkningsmästarinna en gång och ytterligare två gånger kom hon på medaljplats.
Fin isbana
Hennes föräldrar var musikaliska och hade en konstnärlig ådra. I familjen fanns också hennes mormor som var en handlingskraftig och bestämd dam så när hon satte stopp för framtiden inom baletten fick det bli konståkning i stället.
- På den tiden fanns det en fin isbana i hemstaden Kuopio, för staden hade en världsmästarinna i hastighetsåkning på skridskor, berättar Kaarina.
- Vi hade inga konståkningsskridskor utan dem fick vi skickade till oss från Stockholm och det kom med en låda karameller också men dom ville jag inte ha. Jag ville bara ha en sorts finska lakritskarameller, berättar Kaarina.
- På orten var engagemanget stort. Det fanns en livlig skridskoförening och det var flera som tränade konståkning. Det kom en tränare från Helsingfors också för att lära ut hur man skulle göra, fortsätter Kaarina som sedan nådde en hel del framgångar inom konståkningen.
Bra resultat
- Jag tog fram mina gamla tidningsurklipp i somras för att minnas tillbaka lite, berättar Kaarina.
När hon tävlade som junior blev hon finsk juniormästarinna i Uleåborg och som senior vann hon finska mästerskapen i Kuopio och därefter kom hon tvåa och sedan trea. Hon har också varit med i Nordiska mästerskapen där hon kom på en femte plats i Helsingfors.
- På den tiden köpte vi inte dräkterna utan vi sydde själva, berättar Kaarina.
I början på 1960-talet var det mycket som hände. Hon gick på lärarhögskolan, flyttade till Sverige och gifte sig.
Kontakt med Sverige har hon haft redan långt innan dess. Redan som fjortonåring kom hon till Sverige för att bo hos en bekant till föräldrarna för att utveckla sin svenska. Då lärde hon känna svenska barn och sedan blev det flera sommarlov i Sverige för att träffa dem.
I slutet på 1960-talet kom Kaarina till Älvsbyn där hon utöver sitt yrkesarbete som lärare varit aktiv inom konståkningen som tränare och ledare fram till 1984.
Genom hela livet har konst och musik varit viktigt, ett arv från föräldrarna, och till det hör också intresset för att skriva.
Konsten en hjälp
Vid drygt 50 års ålder drabbades Kaarina av en stroke.
- Då var konsten en stor hjälp och så har den kristna tron varit stöd och trygghet i livets svårigheter, säger Kaarina.
- Det var ingen som visste varför jag fick en stroke, berättar Kaarina som drabbades av synbortfall i samband med det.
- Nu ser jag bra igen men jag tror att hjärnan lärt sig kompensera, säger Kaarina.
Redan i unga år i Finland skrev hon dikter. Sedan har hon skrivit på svenska och det har så småningom blivit en bok med egna illustrationer främst från naturen och det är också naturen som dikterna handlar om. Målat har hon gjort hela livet, i akvarell och torrkrita.
- Torrkrita är bra på det sättet att det blir mjukare övergångar mellan färgerna, säger Kaarina.
Dikterna och målningarna har hon visat i olika sammanhang, bland annat har hon läst dikter i Älvsby kyrka.
- Jag är så känslosam så jag läser hellre andras texter, egna känns för nära på något sätt, säger Kaarina.
Konsten har hon visat i Piteå-Tidningens foajé, Älvsbyns Konstgård och i Storforsen bland annat.
Det blir tillfällen nu i vår att se och höra henne. Närmast visar hon bilder och läser dikter i Vidsel i februari.