Sven Wollter har redan hunnit in på Blecktornskällaren och beställt sin lunch. Restaurangen ligger på en bortglömd del av Söder, i närheten av Wollters lägenhet, och är alls inget dumt val för den som vill hedra torsdagen med en portion ärtsoppa och pannkakor.
Han är sig lik, sina snart 80 år till trots; den raspiga göteborgskan är lätt igenkännbar och blicken nyfiken, ovanför ett grånat skägg som torde passa bra för rollen som Kung Lear som han har spelat på Stockholms stadsteater under hösten.
Det var en roll han önskade sig när teaterchefen Benny Fredriksson frågade vad han ville spela härnäst. Det är inte alla skådespelare förunnat att själva kunna välja sina roller, men inte heller Sven Wollter hade det så förspänt i början.
Fattigt hem
Han växte upp i ett fattigt hem i Göteborg, föräldrarna hade borgerlig bakgrund, men pappa Kjell var en drömmare snarare än en familjeförsörjare och mamma Elsa fick vända på varenda krona. Det bråkades ständigt om pengar hos familjen Wollter, men någonstans måste något ha gjorts rätt, för alla fyra syskonen fick gå i läroverk.
- Brorsan blev ambassadör, min äldsta syrra blev barnpsykiater, min andra syrra blev folkskollärarinna, och jag blev ingenting. Jag hade ju den turen att vara yngst så jag behövde inte ha några ambitioner. Jag fick vara Robin Hood - pojken med pilbågen. Det var min smala lycka.
Svart period
Pojken med pilbågen är namnet på den bilderbok med eftertankar som Sven Wollter är aktuell med. Att han inte skulle ha blivit något är förstås en smärre underdrift. Som en av Sveriges mest kända och etablerade skådespelare kan han falla tillbaka på mängder av roller i minnesvärda produktioner: Hemsöborna, Raskens, Macbeth, Kung Lear, Mannen på taket, Mannen från Mallorca och van Veeteren. Robin Hood spelade han aldrig, men han fick göra några fina fäktningsscener i Cyrano de Bergerac på Stockholms Stadsteater.
Då spelade han också mot livskamraten Viveka Seldahl, som så många gånger både förr och senare. Deras sista gemensamma produktion blev filmen En sång för Martin, som de båda Guldbaggebelönades för 2002. Viveka Seldahl fick aldrig hålla sitt pris, hon hann gå bort i cancer samma år. Det blev en svart period i Sven Wollters liv, som helt oväntat ledde till att han mötte kärleken på nytt i sin nuvarande hustru Lisa Wede. Det är faktiskt så han ser det, som att sorgen gjorde honom mottaglig för förälskelsen.
"Underbart"
- Jag tror att sorgliga och svåra saker har en positiv följdsida; det tar på något sätt bort garderingarna. Man går ut i livet och är mottaglig helt enkelt - ogarderad. Jag upptäckte inte att jag höll på att bli förälskad i Lisa förrän jag redan var det.
Hon går i pension om tre år, och Sven Wollter planerar att fortsätta arbeta lika länge. Han har flera projekt på gång, ett par av dem ihop med sonen Kalle Seldahl som är regissör. Lisa hävdar att han arbetar som två 30-åringar - det är inte sant, säger han, men han är glad över att han fortfarande orkar så mycket.
- Det är underbart att jag fortfarande kan stå på benen, lära mig repliker och ta långa promenader runt Årstaviken. Och att jag kan föra intressanta diskussioner med min dotterdotter Lisa som är skarp feminist och har lärt mig en hel del.