Märta i Porsi fyller 100 år

Tiderna har förändrats mycket genom livet.
En dam med pigg blick möter vid dörren till sitt hus i byn Porsi utanför Vuollerim. Det är svårt att tro att hon fyller 100 år den 15 oktober då hon bjuder in till fikabordet i finrummet.
– Jag kan inte heller fatta att jag blir 100, säger Märta och ler, omgiven av fotografier av hennes två barn, sex barnbarn och tolv barnbarnsbarn.
– Det är förunderligt att jag fått leva så länge. Jag tackar Gud varje kväll för att jag fått en dag till. Det är bara benen som tagit stryk. Huvuddelen är bra och det är det viktiga. Men att sätta upp en väv är inte att tänka på, krafterna är slut. Det går så sakta det man ska göra. Men jag lagar mat. Och så kommer det alltid någon på besök, säger hon.
Nybakade bullar
Märta trivs fantastiskt bra i Porsi. Folk här bryr sig om. Ibland är postlådan fylld med grannarnas nybakade bullar. Livet som pensionär har varit bäst trots knaper pension. Men Märta är van att spara. Hon är den åttonde i raden i syskonskaran om nio, född i byn Björkmoby utanför Hudiksvall.
– Förr var det bara att arbeta och slita. Inte led man av det heller tror jag. Vi hade ladugården full av kor därhemma som skulle mjölkas morgon och kväll, annat var inte att tänka på.
Sex års skolgång blev tre år. Varannan dag var det folkskola, varannan dag småskola i den enda skolan som fanns.
Och visst hade hon drömmar som ung. Märta skrattar.
– O ja, jag ville bli mejerinna. Det var väl det enda jag visste om.
Ett oförglömligt minne är då grannfamiljen bjöd med henne till kyrkan. Efter båtfärd, taxiresa, kyrkobesök och middag kom frågan om bio.
– Jag hade väl aldrig ens hört talas om bio. Klart jag ville gå!
Fadern dog då hon var liten. Han sjöng visor då han lagade skor, minns Märta. Modern lät dem ha dans hemma i köket då de blev äldre.
Vävning och dans har alltid varit ett stort intresse. Märta var med i folkdanslag och gjorde sina egna danskläder och väskor. Hon vet vad självförsörjning innebär. Den egna sådden av linfrön förvandlades till garn.
– Vilket jobb! Det skulle bindas och sedan stenas i sjön och rötas, sen upp och torka och häcklas, spinnas och brötas. Sedan fick vi väva och sy. Sånt är viktigt att berätta för barnbarnen. De kallar mig gammel-gammel-gammelfarmor, säger Märta och skrattar.
Fönstervägen
Och trots dåtidens strikta syn fanns det allt någon fästman med i bilden före giftermålet med Harry Andersson i Forsa kyrka 1936.
– Ja, de fick hoppa in genom fönstret. Vi cyklade flera mil för att komma på dans, ibland kom vi hem så sent från dansen att det bara var att sätta sig och invänta morgonmjölkningen. Många fattar inte det där nu, säger Märta som hette Larsson som flicka.
Maken Harry var flygmekaniker. Familjen flyttade till Bergnäset då han fick jobb i Luleå. Märta var hemma med småbarnen.
– Och så har jag gjort dagsverken, skurat åt folk och tagit upp säd och potatis på hösten för 1,50–2 kronor om dagen.
Familjen flyttade efter makens arbete. Det blev Harsprånget under barnens sista skolår. 1970 flyttade de till Porsi.
– Jag trivs här och hoppas jag kan bo kvar hela livet. Att komma på hemmet skulle kännas som ett fängelse.
Det är länge sedan hon blev änka. Märta har varit med om mycket. Från fotogenlampornas tid och krigsår som kommit och gått till dagens moderniteter.
– Allt har blivit bättre. Fast nu blir folk aldrig nöjda. Tänk vad vi var glada om vi fick något förr, ett par vantar eller strumpor till jul. Och så lagade vi kläderna. Nu slänger man.
Åldersrecept
Märta har en del av receptet för att bli 100 år. Hon är med i husmoders-, pensionärs- och kyrkoföreningen.
– Jag är aktiv allt vad jag orkar. Folk häromkring är så snälla, ringer och frågar om jag ska med och kommer och hämtar mig. Det blir alltid någon utfärd. Jag tror det är nyttigt då man är gammal, att man engagerar sig och inte sitter hemma och tycker synd om sig.
Det tråkiga är alla släktingar, gamla vänner och bekanta som är borta. Den största sorgen kom i höst. Enda dottern dog i cancer.
Men Märta ser fram emot 100-årskalaset i den gamla byskolan. Några prylar önskar hon sig inte.
– Men en resa till Hälsingland skulle vara roligt, och gå och titta där jag är född och på mina syskons gravar, säger Märta.
Och så vill hon höra gammelmusik, som hon kallar det, på kalaset. Danstakterna finns så kanske blir det någon svängom också. Fyller man 100 år så gör man.
Stort grattis!