Under hela vintern har vi haft rådjur som dagliga matgäster. Många trevliga stunder har vi åtnjutit stående vid fönstret och gottat oss åt dessa graciöst, vackra djur som stått och mumsat ur foderlådorna på några meters håll.
Visst blir det dyrt i långa loppet att hålla dem med foder, men å andra sidan är det mycket annat som också kostar men som man gladeligt struntar i om man kan, så vintermat åt rådjur och fåglar får faktiskt kosta en slant. Man får så mycket tillbaka.
Vi har haft flera bockar och sett deras horn växa hela tiden från små, knappt synliga bastklädda bollar mellan öronen till fullstora, nyfejade horn som de till slut ståtat med. Vi har sett getter med smaldjur i sällskap. Smaldjur kallas de unga, årsgamla djuren som följer med modern första vintern. Vi har också sett getter vars magar blivit större allt eftersom vårvintern fortskridit. Fascinerande saker vi kunnat följa på nära håll, bekvämt stående i skydd av fönsterbänkens gröna växter.
Så hände något säreget och högst oväntat morgonen den 25 mars när en av de dräktiga getterna födde ett litet kid några meter från husväggen. En oemotståndligt näpen liten krabat som stapplade runt sin moder, sträckte sig allt vad den kunde upp under hennes buk och sökte hennes spenar. Tänk hur fantastiskt naturen fungerar. Ett nyfött djur som egentligen inte vet någonting men ändå instinktivt söker efter mat från modern och direkt vet var den ska söka. Geten låg ner ibland och slickade den lille som diade samtidigt.
Att denna idyll skulle bli kortvarig var jag helt på det klara med. Det kunde kanske ha gått vägen om datumet varit den 25 maj eller helst senare, men detta hände sig den 25 mars. I dessa trakter är vintern normalt sett inte över vid den tiden. Vi vet av erfarenhet att det kan komma flera decimeter snö och bli ner mot 20 minusgrader på nätterna och då är ett nyfött rådjurskid totalt chanslöst.
Jag läser i ett nummer av tidningen Svensk Jakt om en råget i Enångerstrakten i Hälsingland som fick två kid i slutet av mars för några år sedan. Detta ansågs vara helt unikt. Den normala tiden för rådjursfödslar är mellan 25 maj och 20 juni, med en topp kring 5 juni. Vad ska man då säga om en råget ett 70-tal mil längre norrut i Norrbottens kustland som får ungar den 25 mars? Det måste ju vara ännu mer unikt.
Naturen måste i de flesta fall få ha sin gång och det visade sig att så blev fallet efter en natt med flera minusgrader. Den lilla stackarn låg död på snön nästa dags morgon. Ett par dagar senare noterade jag att skatorna höll till flera gånger på samma ställe, så jag blev misstänksam och gick dit och hittade ett dött kid till. Geten hade alltså fött två stycken!
Det var inte speciellt upplyftande heller att se henne stående långa stunder vid sin döda avkomma och tillsynes deppa över situationen och kanske fundera över vad som egentligen hade hänt. Ibland vore det intressant att veta vad som rör sig i ett djurs huvud.
Samma dags förmiddag hörde jag sångsvanarna flyga förbi och såg den första bofinken från mitt arbetsfönster och koltrasten som hittat till fruktspillet vid rådjurens matplats, medan den mindre hackspettens muntert knattrande trumvirvel fick mina mungipor att peka uppåt.
Naturen får ha sin gång och just nu känns det som om den försöker trösta mig med nyanlända vårfåglar.